Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1847, sida 2

vå män, åt hvilka mina hittillsvarande ledsagare lemnade min kappsäck och aflägsnade sig. Nalten var kall och inork, men jag kände hvarken köld,, eller trötthet, eller Iruhlan. fy min enda lanka var, alt jag snart skulle betinna mig på hafvet, på väg till England. Vid imorgonsolens första strålar tedde sig för vara blickar på något afstand en liten hoja, Deläsen vid mynningen af Maas. Mina ledsagare gafvo mig elt tecken att jag väntades der, och iemnade mig genast. Nu först kände jag, all jag frös och alt jag var trött och hungrig. Men anblicken af den vida vattenspegeln lifvade änyo mina krafter och glad inträdde jag i den torftiga, med nät och plankor nästan tullproppade kojan. En man lomnade en hög af nät, på hvilken han hvilat, slog eld och bad mig på dålig tyska att lägså mig och solva. killikå sade han mig, att farhösten, hvari vi måste löretaga biverlarten, andra morgonen skulle komma nedör strömmen, bDetla Kvin påminte mig om de begge herrar, som i Rofterdam blifvit lofrvade mig till Feskamraier; och i summa ögonblick såg jag bakom blankorna sramkrypa två personer, som visade sig likaså pickhågade som jag alt sara ötver till England. De hade väntat 5 dygn i kojan och lefde der på egen kost. Jag skulle hafva varit nödsakad att göra likaledes; men olychligtvis hade jag i den iankan, alt det blott var fråg a om en 24 eller högst 30 limmars resa, icke modiagil någon särdeles matsäck, så alt jag hade goda utsigter att få sasta. Vi lägo här i 3 dygn ech väntade på den lofvade farkosten samt bråkade under tiden våra hjernor med gissningar öfver orsakerna till dess uteblifvande. Slutligen på morgonen dea sjerde dagen väckle oss vår värd med den underrättelsen, alt den just nu kommit nedför sloden och låg fastgjord några hundra famnar från vårt qvarler. Om ett par ögonblick voro vi om bord. Knappt hade vi der installerat oss, förrän skep