Har Svenska folket rätt att sammanträda till öfverläggningar? En sådan rattighet är väl, i allmänhet taget, så grundad på naturea af menniskornas förening i samhälle, och visar sig så pass allmånt erkänd, älven i länder, der envälde eller fåvälde lyckats att genom lagarna befästa sin godtyckliga makt, att den knappast beholde ifrågasättas. Men inom värt land, der man gudnås så ofta sett och ännu ser, huru en hop maktens Öögontjenare söka att förvränga bade nalures och samhällets lagar, i åndamal at de skola passa för den så kallade 0gsta maktens begär efter allena styrande, beholves beklagligen olta att vanda uppmårksamheten på dylika enkla och klara sanningar. För ogoublicket har man ett bevis derpå i landsböldingens i Calmare län, Hr Nermans, underd. ullätande i fråga om hans och hans fogdes åtköranden för att hindra en ölverläggning i Gamleby angående Tjusts skiljande fran Calmare lån och utgörande al et särskildt län eller sorening med Önergothlands. llerr Nerman drilver deri insör thronen sädana satser, att man lätt kunde tro saherna åter stå tio år tillbaka, och en liten granskning al s. d. polismästarens och juslisie-Hanslerens äter upplagande uit torde derlore här vara lämplig. Herr Nerman försoker först att försvara sitt utslag, hvarigenom uppläsandet ä predikstolarne af kungörelser om det tillamnade folkmotet (detta ord är likväl embetsmännens, icke deras, som uppmanat till öfverläggningen) vägras, medelst en anspråksfull förklaring att de i detta utslag upptagne skäl visserligen leda lör hvarje oförvilladt begrepp till den okvertygelse, all, sa vida lagars helgd skall respekteras, ett så heshassadt folkmöte som det, hvilket här var i fråga, icke kan af Konungens Embetsmän medgilves, och säger, att vid detta sörutsåttande det kunde synas nox, alt, i stället för ett utvechladt utäitande, endast bänföra sig till samma utslags innebäll ; men, då ärendet väckt en viss uppmärksambet isynnerhet hos den stora massa, som kan tänka (!) utan att just derlöre kunna tänka redigt (?) samt saben i alla soll är al synnerlig vigt, sa — vill ban utreda de åsigter, som legat till grund för det öfverklagade beslutet. Ar icke detta ändock rätt beskedligt af en konungens belallningshafvande, då Regeringen, som redan fött del af utslaget och således sett de dråpeliga Väsigterna, insordrat hans utlätande samt sålunda haft för afsigt att höra hans vidare skål. Skulle man ej kunna blifva benågen tro, alt herr Nerman, hvilken naturligivis tillhör den lilla massa, som kan tänha redig!, råknar sjelsva regeringen till den slora, som icke kan det. Men detta utfall i det sormella kunna vi sörbigå, såsom egentligen tillhörande Regeringen alt nagelsara. Folket och oss gör det alldeles detsamma, huruvida berr Nerman uiläter sig, då ban dets lill besalles, eller blott åberopar bvad han förut yttrat. Vi tro bara, att det redigaste varit, om han utlemnat hela denna dumdiyga episod. Huru litet likväl den der lilla utvalda massan stundom kan tänka redigt, ser man af detta en konungens befallningshafvandes u lätande i hvad det rorer sak. Il:r Nerman säger nemligen: Det är kändt burusom rättighet alt genom kungörelser, eller på hvad annat sätt som heldst, sammankalla menigheter till solb moten lor att öfverlågga om mer eller mindre allmänna äCrenden icke varit genom landets äldre lagar någon enskild man medgilven; äfvensom 1—— — hvar man vet, att icke heller genom något håfsdvunnet bruk dylika möten hår i landet vunnit tillåtlighet. Om br Nerman, såsom jurist, tänkt redigt, så borde han bafva ihågkommit, att hvarken våra Nvåjdre eller nvara Vlagar utgå från dan