Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1847, sida 2

paren spände upp segel. Då kunde vi knappt hålla oss för glädje; vi dansade, omfamnade hvarandra och .... Sutto slutligen, sasom en häftig stöt upplyste oss, fast på en sandbank. Som insen makt var i stånd att åler göra oss flott, så mäste vi vänta i 5 länga tim mar, tills den stigance floden åter sörlossade oss ur vårt bedröosliga läge, men blott för all tillbakakasta oss på samma punkt, som vi voro utfarne från. l Härtill kom ännu en annan olägenhet, i det vär skeppare blott var försedd med passersedel för en bestämd ud och icke ville utsätta sig för den laran all vid sin återkomst se sin skuta kontiskerad och sig sjelf kastad i fängelse. Jag och mina kamrater, vi rädplägade med hvarandra. Hade vi varit beväpnade, skulle vi utan tvitvel med pistolen i handen besegrat vår skeppares motsträrvighet. Olyckligtvis besatt jag dock ingevting annat än en lilen sällknil; men mina kamrater voro ej en gäng så väl beväpnade. Vi maste alltså foga oss i värt öde, och atervände iland. Nu kom det an på att finna eltt gomställe. Jag blef begrafven under en hög af nät, medan de andra begge läto innestänga sig uti ett i skutans sida anbragt kryphål. Sedan for skutan åter upp för strömmen ända till en vacker by, hvars namn jag aldrig fått veta. Sedan man kastat ankar och skutan blifvit fastgjord vid stranden, undergick hon en visitalion. som dock icke var synnerligen sträng. Jag kunde böra alla tulltjenstemännens ord, nästan qväfd af de tunga näten, under hvilka jag skulle lillbringa hela dagen. Emot dvällen, då jag ansåg mig redan vara glömd och dertill dömd alt tillbringa hela natten i detta läge, blet jag äntligen befriad. Jag kastade på mig en matrosjacka och fördes sedan i ett nätt och snyggt hus, hvarest jag äfven återfann mina begge vänner vid en treslig brasa och ett väl försedt bord. Aldrig i hela min lefnad har jag ätit med bättre matlust. Äfven hade man för oss gjort i ordning goda sän