sör de sattige, och det skulle blisva en högsta skam för en kommun, om de öfriga nödgades fråntaga honom vården om der befintlige fattige, emedan kommunens medlemmar vore allt för bhårdhjertade och egoistiska, för att vidare kunpa fullgöra detta hedrande uppdrag. Ea enskilt menniska kan vara likgiltig för hederns bud, men aldrig ett sambälte. Ingen skall våga uppträda med en sådan beskyllning mot socknarne i Sverige. Kommunerne uppmanas derföre både af sitt materiella interesse och sin pligt, att så omsorgsfullt träffa sitt val af sattigloreståndare och så förnuftigt ordna alla detaljerna, att hvarje kontrell blifver öfverflödig. Vi skola i en följande artikel visa, att den gemensamma fattigvården icke behöfver särdeles inskränka socknarnes frihet att efter behag ordna sitt sattigväsende. Endast uppenbara missbruk och selakligheter böra reformeras, eller ock måste socknen ensam åtaga sig den genem deras fortfarande ökade kostnaden. (Fortsättes.)