INSÄNDI. Till Fru Emelie Carlen. Vid sin trolldomskiltel, med sin visp och skopa Stod en skicklig fru, och hvålfde nya rön; Och af tusen ämnen rörde hon tillhopa Vallingen med namn: En natt vid Bullarsjön. Eder, kanslorop, och böner och ellater, Himlens höga bud och jordens mörka brott, Samlades och fraste hop i samma krater, Och blef allt en vedervurdig smörja blott. Lynnen, seder, rum och tider, skilda vida, Allt 2 fredlig samdrugt har sin nytta fann; Luthers prester hår hatholska läror sprila, Gisslas, spukas, ropa helgonböner an. Har en nordisk mö, förbytt till kreolmna, Glöder, rasar, ber, förklaras heliggjord; Till det sanna lifvet sralst vi henne sinna! Och, i nästa blink, hon offrar med ett myord Sue, med konstnärsvälde, fantasien tvingar, Att med hapnad se och följa lägsla bof; Men nar du din Graves bild på duken bringar , Vamjas vi och fly, ty den är platt och grof. Shonande ett qvinnohjerta plar dock unna Åt hvar fallen sjal ett frö till himmelsk brodd Hiv ej himladragen blott vi se försvunna; Nej, naturen sjelf ar skymfad och förrådd. Om du önskat skingra villorna, som rasa, Tand af eld för sanningen, ifrån dem skild, Då du hade målat dessa villors fasa, Men till motsats höjt det sannas rena bild. Nu du drager ned det heliga och badar Det i gröfsta gyttju utaf syndens elf; Ej dess gloria dock du i din vanmakt skadar; Men du skadar dina vinner och dig sjelf. Du har smädat bönen, vrängt och stympat Ordet. Helqa nitet stämplar du till skrymteri; Hvarje högt beslut af dig är gäckat vordet; Anden fanyslar du i relelsens magi. Om ideer talar du! O, genomlrängde Dig en enda, helig, skapande och stark! Men publikens ynnest då din flagg ej svångde Och du kanske skref ej fullt så många ark: Hvarje själ har ögonblick af sorg och frukian, Och en gång för dödens mörker ångest bar; Hvarje hjerta fick ett lidande till tuktan, Som ett himmelskt hopp till enda räddning har; Men ele helga laror, du till gyckel röfvat, Och den fromma bön, som delar sorgens shy, Straffa de ej den, som våld på dem har öfvat ? Och när du dem kallar, skola de ej fly? Tug en bättre rigtning! Blicka i ditt hjerta: Finns ej der en sträng, som högre toner gaf? O, vänd om, förr an du ser, med fåfäng smårta, Denna falska vag försomna i din graf! Snillets himlaeld dig sände gnistor klara, ) aConstance låg knäböjd i bön, Tro, bopp och forsakelse hvilade nu öfver hennes anlete, hvarifrån hvarje skugga af jordisk lidelse var bortflägtad. Under den sista timman, då Justus varit derinne, hade bennes hjerta genom passionens skärseld gått in i det sanna lifvet. Hennes oga strålade af det förklarade ljus, som kommer endast från höjden; hennes läppar logo så, som hennes läppar ännu aldrig lett, ty det var en engels leende. (Pag. 466). 7 (Constances ord) alag förnimmer en stor röst i milt inre, som säger mig, huru alla brott kunna försonas, till och med ett brodermord .... följ mig!o (här lofvar hon sig till brud i himlen åt sin broders mördare) — — gOch sträckande sina armar mot det väntade hemmet, sprang hon med ett enda hopp från klippan och ned i det svarta djupet,