Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 maj 1847, sida 1

och dödsropen. Det jubel öfver vunna slagtningar, öfver krossade bojor, öfver en tillkämpad sjelsständighet, hvilket genomgår densamma, är blandadt med sårades jemmerrop samt doendes rosslingar och suckar. Stolt, lilvande, elektriserande, hänsörande, genomstrommas dock nästan alltid själen vid dess toner af en känsla, hvilken liksom en slags kramp sträfvar att sammandraga det vidgade hjertat, och ilar som en rysning genom ådrorna. — Se bär Marseillaisens upprinnelse! Ar 4792 låg en ung artilleriofficer, vid namn Rouget de Lisle, i garnison i Strassburg. Han var sodd i Lons-le-Saunier i departementet Jura och bade uppvuxit till yngling i den romantiska bergskedja af samma namn, hvilken bildar gränsen mellan Frankrike och Wilhelm Tells fosterland, det minnesrika Schweitz. Den unge mannen älskade kriget såsom soldat och revolutionen såsom tänkare. Med sina sånger och melodier lilvade han det ofta tröga och alltid enformiga garnisonslifvet. Estersokt och välkommen i alla sällskaper för sin dubbla talang, poösiens och tonkonstens, blef ban snart en lörtrogen vän i huset hos en från Elsass härstammande patriot, Dietrick, då för tiden mair i Strassburg. Dietricks hustru och hans unga döttrar delade fosterlandskärlekens och revolutionens hänförelse, hvilken i synnerbet yttrade sig på gränsorterna, liksom kroppens krampryckniagar i synnerhet yttra sig i extremiteterna. De höllo alla innerligt af den unge ofliceren, gjölo inspirationens eld i hans hjerta, hans poösi och hans musik samt uppfattade, förtrogne med hans ännu i utvecklingsperioden varande geni, hans knappast sodda tankar Det var vinter, och hungersnöden herrskade i Sirassburg. Dietricks hus var satligt; men liksullt stod alltid morgon och afton en plats vid hans tarfliga bord gästfritt! oppen för den unge Ronger de Lisle, hvilken nästan betraktades som en bror eller son i buset. En dag, då mältiden endast bade bestätt af kommisbröd och några tunna skifvor rökt skinka, betraktade den gamle husfadern de Lisle vemodigt och utbrast: 46fdverslod finnes icke vid våra måltider, men hvad agör väl det, när bänförelsen icke fattas vid våra (solkfester och icke modet i våra soldaters bröst, adå faran kallar dem till vapen för att värna aösosterjorden! Jag har ännu i min källare en ubutelj vin, den sista; hemta oss dens (sade ban till en af sina döttrar) doch låtom doss tömma en skål lör vär frihet och vårt afådernesland! Stlrassburg skall inom kort sira en patriotisk fest, och de Liste skall af dessa sista droppar ur milt vinförråd ösa en af de sånger, som i folkets bröst ingjuta den berusning, af hvilken den bar sin upprinnelse, De unga flickorna klappade händerna af frojd osver förslaget, hemtade vinet och syllde den gamle faderns och den unge ossicerns glas tills flaskan var uttömd. Imellertid hade det blifvit midnatt, och natten var kall. De Lisle befann sig liksom i ett slags drömmande tillstånd; hans hjerta var djupt rördt, hans santasi uppjagad. Vacklande ätervände ban lill sitt ensliga rum och sökte inspirationen till sin sång ömsom i sin patriotiska känsla, ömsom i silt instruments strängar, sålunda, att han ån komponerade melodien före orden, än diktade dessa före melodien och förenade till slut i sin tanka sång och toner så, att ban icke sjelf visste hvilketdera af den som först antagit form, ja så, all det var omöjligt att skilja musikens poösi och uttryckets känsla från bvarandra, Han sjöng allt; ban skref intet. Öfverväldigad af denna guddomliga inspiration, inslumrade han, med bufvndet hvilande mot instrumentet, och vaknade först vid dagens iabrytande. Nattens melodier sväfvade dunkelt för hans själ nästan som intrycken af en dröm: men förgätit dem hade han dock icke. Han nedskref ord och melodi sami ilade med dem till Dietrick, som ban träfiade i trädgården,