der ban med egna händer uppgrälde vintersallat. Den gamle patriotens hustru och dotter hade ännu icke stigit upp. Dietrick väckte dem och skickade bud efter några vånner, hvilka voro lika varma musikälskare som ban sjelf och sålunda i stånd att uppfatta rätta värdet af de lisles komposition. bietricks åldsta dotter ackompagnerade; Rouget sjöng. Vid den första strofön bleknade alla, vid den andra strommae tårarne ur deras ögon, och vid de sista bemäktigade sig bänförelsen med oemotståndlig makt allas sinnen. Den gamle Dietrick, bans bustru, hans döttrar och den unge ossicern kastade sig gråtande i hvarandras armar. Fäderneslandets säng var funnen. Ackl den skulle äfven blifva sasans och sörskräckelsens! .... Den olycklige Dietrick gick få månader derefter till schavotten under ljudet af just de toner, som voro födde vid hans härd, sprungne ur hans väns innersta. själ och bans dotirars stämma. Uppförd några dagar derefter i Strassburg, flög snart den nya sängen på sin melodis vingar från stad till stad och tonade i alla solkorkestrar, Staden Marseille adopterade den att sjungas vid begynnelsen och slutet af alla klubbens sammankomster , och Marseillesarne utspridde den sedermera vidt och bredt under sina tåg genom Frankrike. Derigenom erhöll den benämningen Marseillaisen. Förfärad öfver genljudet af sin egen sons röst, skref de Lisles gamla, religiösa och ropalistiskt sinnade moder till honom: Hvad är det för en upprorisk sång, som sjunges af ett röfvareband , som genomströlvar Frankrike och i hvilken man äfven inblandat värt namn??? Proskriberad såsom royalist, hörde de läsle, sjelf rysande, denna sång ljuda som en likpsalm för sina öron, under det ban flyktade genom bögalpernas bergpass. — llvad kallar man denna sång ? srågade han en gång sin vägvisare. Marseillaisen, svarade bonden. På sådant sätt och under sädana förhållanden erfor han namnet på sitt eget verk. Han var förloljd af den inspiration, som ban bade utsått bakom sig. Med möda undgick han döden. Vapnet vände sig mot den band, som hade smidt detsamma. I sitt raseri igenkände icke revolutionen sin egeu röst. TTT RE rn an rn äs rn nen a