Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 maj 1847, sida 1

— — —— Marseillaisen. (Fritt, efter de Lamartines Lhistofire des Girondins.) Marseillaisen har nägot boöogtidligt som döden, men älven något osorsagdt som soslerlandskärlekens ododliga förtröstan. Den är ett eko från Thermopyle, beroismen sjelf i form af toner. Mano hör i den de regelmässiga, fasta stegen af tusentals krigare, som vid sidan af hvarandra ila till grånsornas försvar på fäderneslandets genljudande jord; man hör i den qvinnornas klagoskri, barnens ängestrop, håstarnes gnäggningar och lågornas sprakande, under det de förtära så väl palatset som den strabetåckta kojan; man bör i den hämndens tunga yxhugg, som krossa folkets fiender och sädernejordens vanheliga gäster. Dess toner rulla som ett baner, hvilket ännu är vält af valplatsens rykande blod. Den åstadkommer båsvan, men denna bäfvan, som vibrerande intränger i hjertats innersta sibrer är osörsagd, full af mod och sjelstillit: den elentriserar, mångdubblar krafterna, kastar en slöja öfver döden och dess fasor. Den var revolutionens oeldsvatteno, som berusade franska folket i kampen för dess frihet. I vissa, vigtiga ögonblick höra alla nationer hänforelsen för sosterlandets heliga sak skaffa sig luft i ord och toner, som alla sjunga och ingen bar författat eller komponerat. Alla känslor vilja bringa fosterlandskärleken sin gärd af hyllning. Foten går hastigt och taktfast, rörelsen eldar känslan, melodien berusar örat och påskyndar derigenom hjertats slag. llela menniskan, ja hela skaror af menniskor, framstå som ett slags instrument för entbusiasmen; konsten blir helig, dansen heroisk, musiken krigisk, poösien nationell. Den hymn, som i ett sädant ögonblick strömmar öfver allas läppar, förgås aldrig, Må man också derföre aldrig i oträngda mål prosanera densamma! Liksom de i tempelhvalfven upphängda fanorna, hvilka man blott vid högtidligare tillsällen nedtager, bör man förvara en sädan nalionalsång såsom ett heligt minne, ett vapen att begagna då, när fåderneslandet befinner sig i en ögonskenlig fara. — Af de förhållanden, som Marseillaisen har att tacka för sin tillvaro, erhöll den en egen, skarpt markerad karakter, hvilken på en gång gör den högtidlig och olycksbådande. I dess omqväde tycker man sig höra ömsom ära och grymhet, ömsom seger och död vexelvis ljuda. Den var sosterlandskärlekens sång, men den blef åfven bämndens, den till raseri stegrade lidelsens triumsmarsch. Den beledsagade de franska soldaterne till gränsorna och bjelpte dem att vinna lysande segrar; men den ledsagade äsven tusentals franska medborgare till schavotten och bestänkte med oskyldigt blod frihetens trefärgade, heliga banör. Samma stål, som i krigarens hand värnade sosterjorden, afskar i bödelns band det olyckliga slagtoffrets lisdråd och vände mer än en gång välsignelsen i förbannelse. I Marseillaisen ljuda på en gång segersången ) Af detta verk har i Frankrike på en månad sålts 42,000 exemplar.