Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1847, sida 1

utorer landets egna behol, och på de få år, under hvilka någon spanmälsutförsel undantagsvis hunde ega duum, var densamma högst obetydlig. Af andra vihtualier producerar Sverige ännu icke på längt vär tillrackliat för eget behof. Tillochmed Sveriges flesta sabriker, t. ex. bomullsspinnerier, bomulls, ylleoch papperssabriker, glasbruk, o. s. v., stodo år 1823 på en så läg standpunkt, att de, längt ifrån alt lemna något osverskott till uttorsel, iche en gång kunde sylla del inländsha behofvet, och husslilens framsteg voro då för tiden icke eller särdeles betydliga, om ock en eller annan gimdsarihandlare redan då och förut med sina varor hade gjort besok i Norrige. Under sådana omsländigbeter var det som man med Norrige ingick en handelsoch sjöfartsförening och oppnade ett fritt fält för de begge nalionernas säåslan, slit och spelulalionsandaPå ingendera sidan föresunnos nägra omständigheter, som lorsäkrade den ena nationen om att i ngon viss nåringsgren bihehälla eller tillvinna sig nagon bestämd ofvervigt öfver den andra; alminstone voro i detta afseende utsigterna ingalunda missgynnande för Norrige, hvars lagstistning icke på utvecklingen af dess sjöfart och sabriksindustri lade sådana hand, som den svenska tulltaxans dryga inforselsafgitter på de för fartygs utrustning oumbärligaste artiklar, och som det i Sverige då följda, men sedermera så småningom osvergifna systemet, att genom förbud eller höga tullafgifter skydda den inländska industrien, Forhallandena fingo således fiilt utveckla sig, och verksamheten tog äfven snart i begge rikena en bestämd tigtning. Norrmännen, väl passande for sjöfarten och vane vid att på det mest ändamålsenliga och minst kostsamma sätt idka densamma, ådagalade inom kort sin olverlägsenhet härulionnan. Foljden häraf blef, att norrska fartyg så smaningom företrädesvis blefvo använde till utskeppning af vissa svenska bufrudprodukter — ett sorhallande, som ännu till en stor och väsendtljg del eger tum. ben svenska handelsflottan, som, i följd af denna tällan, till en stor del nndanträngdes sran sysselsätiningen med landets egen export, har sedermera blilvit nödsakad att söka ett annat fäll för sin verksamhet, och har blott i en obetydlig grad ohat sig under de sistförsluna 21 åren, då deremot den norska bandelstlottan under samma tidstörlopp har sordubblat sig och genom utförsel af svenska prose dukter årligen skordat en hogst betydlig srabtfortjenst. Uti industriellt hänseende deremot har förbål landet hitiotills icke varit synnerligen sordrlaktiat för Norrige. Ehufu icke besvärade al sådana prohil. iliva algrder, uhvilkas tvång de svenska narjngarne ännu i denna stund arbeta på alt belria sig, halva den nortska labrihsindussrien och nussliten nästan icke gjort nägra framsteg, icke en gång i sådana nåtingsgtenar, hyilkas produkter utgöra foremilet sor den mest vid: sträckta förbrukning inom landet, t. ex. sockerrafinaderier, bomullsspinner ier, pappersbruk, in. m., sor hvillas usfolvande ingalunda ersordras pagon ölver hela landet utbredd industriell anda eller konstfärdighet, utan blott några få, al nit och värma för sakens sramgång bosjälade, individers forenade ansträngningar, bet är för alt i dessa näringsgrenar sprida något lif och rörelse, som de norske kommitterade nu önska en inseränkning i vissa stadganden al 4825 års förp: ordning, hvilken de, under nuvarande omständigheter, anse såsom inneballande några öfyervägande fördelar för Sverige. Det åligger visserligen icke de svenske kommitterade att undersöka, buruvida ett sådant sörlogande, om det träffades, med någon sannOlikhet skulle leda till-det dermed från den norska sidan åsyftade målet; huruvida I. ex. den omsländigheten, au det för Westgötba-allmoge blelve svårare att öfver riksgränsen inlöra sina våmader, förmådde att i Norrige skapa nåNIA Snr a tvertam sknl