Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1847, sida 1

ende på svenska fartyg och de med sådana införda varor, hvaremot från den norrsha sidan vid flere tilltallon framställdes och sornyades den begäran, att de inskränkningar, hvilka i Sverige med alseende på norrska sheppssarten på samma rike egde rum, måtte blifva upphälde. benna slersaldiga gånger förnyade önskan tyckes innebära ett osvertygande bevis på den stora vist det var af för Norrige, alt, genom medgitvande af reciprocitet från Sveriges sida, for norrska fartyg oppna en lönande sysselsättning i svenska hamnar, äfvensom sor, att den förmån, hvilken man tycktes forunna sverige derigenom, alt man, bvad dess fartyg betråssade, uppshjot tillämpningen al ofvanbemälte restriktiva soreskrifter, endast var beräknad såsom ett medel att erna ett för Notrige maktpöliggande syltemål. En dylik bandelspolitik bar ofta varit begagnad al andra stater, och Sverige har sjelit under de sednare ären understundom foljt densamma. Imellertid rönte frågan om beviljandet af reciprocilet at norrska fartyg ett enhälligt motständ, icke allenast al de embetsaukioriteter, som fingo anledning att yttra sig ofver densamma, utan alven al handelssocieteterva i Sveriges betydligaste stapelståder, afvensom af borgarestandet vid 1823 ars riksdag. Motiverna till detta motstånd ma nu halva skäl för sig eter icke, så torde wan dock deraf kunna draga den slutsats, att bemålte bandelssocieteter, hvilka längt ilrän uteslutande besta af skeppsredare och varlsegare, utan tvertom inom sig rakna bade exportorer och importörer, åtminstone på den tiden då de alstyrkte förslaget, byarben belunno sig i lörlågenbet lör fartyg till deras import och export, eller misstrostade om alt i framtiden, utan nagot bistånd af nortska lartyg, kunna drilva sin handelsrotelse med främmande länder. Vidanyssnämnde riksdag blef deremot af ridderskapet och adeln samt al preslteoch bondestanden bos Kongl. Maj:t äsramställd anhallan om, att produktplakatet, uvad beträlsade de deri stadsade restriktioner för norrska fartyg, matte helt och hallet varda upphäfdt. Såsom bulvudskäl sor denna begåran aberopades den mellan de begge rikena tillvågabragte sorening. Genom förordningen af den 24:de Maj 1825 (lag i Norrige i Åug. 1827) blef ändtelisen den begärda reciprociteten beviljad de notrska fartygen i svenska hamnar. Den blef ovedersägligen da från svenska sidan betraktad såsom en uppollrina, för hvilken den egentliga ersättningen skulle vara alt finna i den tulllribet eller nedsättning i tullafgilterna, som i bemälte sorordning beviijades vissa af rikenas naturproduhter och tillverkuingar vid deras insorsel i det ena eller andra rike. Granskar man något närmare denna del af förordningen, så finner man, att de vigtigaste al de noltsba produkter. som förehomma i handeln, erhollo ofvanbemålte sormaner i afscende på tullbehandlingen, och det oaktadt aåtlspikliaa al dem, t. ex. sill och tran, då för tiden hunde erhallas älven från andra länder; byaraf t0ljer, att tullnedsatningen på dessa nortska produhler obestridligen var en förmån, den der blef al högre värde i samma mån, som den svenska tullsatsen på dylika varor i allmänhet förhojdes, såsom en gilvan följd deraf, alt de norrsha produkterna kunde i svenska hamnar låstare läfla med dylika produkter från andra länder. Irak motsats bäras, och såsom ett undantag från den allmänna regeln, alt alla produkter från det ena riket skulle tullfritt kunna insoras i det andra, blefvo imellertid vissa sädana svenska sabrihaler, hyilkas tålton med de norrska ansägs kunna blifva allllar farlig för desse sednare, älven vid införsel landvägen belagde med hall tull. De fördelar, som genom osvanbemälte förordning kommo de svenska landmanna och industrjella interessena till godo, voro, när man något närmare undersöker sorhallondet, af föga betydenhet vid den tiden, då de beviljades, Svenska jordbruket gaf då för tiden och ännu flere 2 a meo-offf oo hd as