Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1847, sida 1

(qizizZn—aihhhhhiiiii ——R—— m—————————————— Rn INSÄNDT. Till Redaktionen af Götheborgs Ulandelsoch Sjöfarts-tidning, i anledning af den not, eller anmärkning, som BRed. uti dess tidnivg N:o 82 för den 12:te dennes bifogat vid en insänd artikel, rörande den fråga: Bör Sverige under närvarande förhållande exportera spannmål? Ehuru lika med Redaktionen erkännande att Svetiges spanmålsexport förtjenar synnerlig uppmärksawhet för den dermed afsedda och redan i sednare åren till god del erfarna hojning af sandets åkerbruk, kan Ins. häraf icke dela Redaktionens i anmärkningen uttalade tanka, att ofvannämnda insända artikel, undertecknad h. F. V., i otid framkommit, ej heller Redaktionens ösigl att forbud mot spannmålsexport aldrig bör komma i fråga förr, än man påtagligen skullg hinna, att spannmål icke till någol pris kunde forskafltas inom eller utom landet, uvilket Red. antagit nu desto mindre vara sallet, som Red. förklarat sig anse, att lillgång på spanamål intill nästa skord finnes inom landet. Beträffande den förra satsen, så, huru vigtigt än åherbrukets uppmuntrande och lyftande igenom oinskränkt spanumälsexporträttighet må vara, måsto detta dock så anses vida underordnadt den angelägenbeten, att vid synbars verkligt behos forekomma hangersnod i landet, helst detta ej ashjelpes i samma stund, som man kommit till den påtagliga visshet, att nvarken ineller utrikes någon säd vidare fås lill köps, emedan hungren ej låter aspisa sig hyarken med något annat, vore del än så dyrbart surrogat; eller med hänvisning på ens de aldrarikaste sådessorråäder, som annorstädes kunde finnas, eller med löfte om deras hitlörskalsande när så medhinnes; och den sednare satsen eller Red:s öfvertygelse, att tillräcklige förråd af såd finnas i landet, anser Ins. häraf sig tvungen alt bestänidt motsäga, åtminstone är förbållans det här i orten, id. v. s. i en trakt af Skoraborgs län, som i vanliga är har mycken säd att aslåta) det, att hvarken säd eller potates mera finnes att få köpa, icke ens på auktioner som annars denna tid äro så vanlige; utan mår ste till de uppgifter, som b:r D. F. V. rigtigt meddelat, (neml. att uppköpare från andra orter till export mot högre priser tagit all säd, som i parti varit att få, och att biånnerierna, särdeles de stora ångpanneverken, likaså uppköpt nära nog all potates) beklagligen läggas, att den stund synes vara hardt nära, då både folk och kreatur komma att sakna löda. Den länga vintern bar särskildt nödgat landtbrukare att för kreaturens försörjning tillgripa sädesbingen, och det lider ej mera något tvilvet att, när såningen blir gjord, om den annars ens låter göra sig allmänt, hvilket mycket betvillas, bar tillochmed en stor del af de jordbrukande och bemmansägande landtmännen icke i behåll tillräckligt brodkorn till en ny skörd kan päräknas. Hvad skall det då blifva af de talrika klass, som aldrig bar eller kan hofva förlag för en eller ett par veckor i sender, långt mindre för månader, och hvars beräkning af brödföda för sig sjelfva och sina ofta högst talrika husbåll ytterst hvilar på den vanliga tillgång på arbetssortjenst bos andra, hos hvilka de äfven tro sig kunna erhålla för hvad de kunna förtjena? Dermed står dock nu, likasom alltid i svåra år, så till, att den landtbrukande allmogen inskränker sina tjenares och dagsverkares antal till det ytterst nödvändiga, dels af verkligt behof, för att ej sjelfve komma alt lida brist, men äfven af en ej klandervärd husballnings-omtanka. Handtverkare, fabrikanter och bruksegare inskränka, äfven af samma skäl, så vidt möjligt är, allt begagnande af fremmande arbetare, och frånsäga sig alla sådane, som de äårdetård, APR s8sss) 5 a för lånere tid