FEV ARR ERE BERTS 15689 8271271 2— 52 J—— alt vid slika sörhållanden inträder de bemedlades skyldighet att understödja de bebölvande; men utom det alt sådant är bufvudsakligen, om ej helt och hållet, beroende af dels förmåga, dels välvilja, så kan ett allmännare behof af understöd ej uti denna hänvisning påräkna hjelp hvarken till den utsräckning, eller till den tid, som dock oundvikligen erfordras. I en större stad, der till den fattiges bispringande finnes väl ordnade anstalter och der äfven merändels alltid några reserv-sorråder gisvas, förberedde af omtänksamme handlande samt der en lislig rörelse skapat en allmännare vålmåga och derigenom någon tryggbet för de behöfvandes hastiga undsättande då det gäller, kan den nyssnämnda vackra satsen möjligen vinna verkställighet; men på landet är i allmänhet all dylik undsättning, under nuvarande sörbållanden, nästan otänkbar. Egare af större egendomar, bruk och fabriker halva sjellve ett stort antal underbafvande och arbetare att närmast draga försorg om, och äro redan deröfver ej utan stort bekymmer, samt befinna sig i följd deraf icke i tillfälle bidraga till mättande af de öfrige hungrande, ätminstone icke så betydligt, som i dylika fall skulle erfordras eller annars af dem kunde väntas. Den nu för dörren stående svåra belågenheten får dock ej kallas oväntad ; tvärtom har den af alla, som aldrig så litet gjort sig bemmastadde med ställningar och sorhallanden inuti landet, varit insedd allt sedan i höstas, och framställningar derom bafva ej heller saknats hvarken i allmänna Tidningar eller enskildt hos sädana vederborande, på hvilka man haft skäl anse det bero att i lid fästa Regeringens uppmärksamhet på nu inlräsfade beklagliga sorhällande. Ala dessa vålmenta varningar och antydningar halva dock merändels blifvit afvisade såsom endast härflytarde af egennyttiga afsigter hos dem, som framkommit med desamma, och artiklar i detta ämne, insände till redaktioner af de mäst läste tidningarne, hafva till och med blilvit vägrade plats i desamme. Deremot har bränvinsbränningshandleringen i främsta rummet blilvit skyddad, och, på nog ölverdrilna berättelser samt förespeglingar om landtmannens lidande af potatessjukan, har man nära nog gisvit anseende af ett barmhertighetsverk åt den fortfarande friheten för landtmannen att sjell bränna, eller till andras brännerier afyttra sina skadade potäter, hvilket sålunda blifvit husvudgrunden för den oinskränkta bränvinsbränningsrätt, som fatt ohejdad utolvas, och hvartill längt ifrån ensamt, eller ens till nägon väsendtlig del, den skadade potatisen sorslagit, utan har allt, hvad till köps kunnat erhållas af den goda, transporterats till bränvinspannan. När de häraf slutligen högt uppjagade priserna å denna rotsiukt förbjudit dess ensamma eller bufvudsahliga användande, har desto mera säd förstörts; ja, man ser annu med verklig rysning, att, oaktadt en ej mera doljbar hungersnöd står hotande för dörren, flere al de storre bränvinsbrännarne lata sina verk obehindradt fortgå intill yttersta tillatna tiden. Mänae wan derfor ej får och bör anse den öfverbängande olyckan och allmänna nöden såsom en den mest sortjensa varving till dem , som det i synnerbet alegat att till landets innevänares bästa laga vara på tidens tecken, en varning, som bör lära dem att ej mera på samma sätt blottställa samhället genom någon underlätenbei från deras sida? Insåndaren hoppas det, och tillika att de olyckor, som tillfölje af veder bör andes tanhloshet eller lianojanet utan tvilvel förestå, skola kraftigt bidiaga till ett framtida besinnande deraf, att det ej gar an att ensamt till fördel tor idkarne at den usla bränvinsbranningsbandteringen uppolsta landets arbetskraft i bade ekonomiskt, sysisht och moraliskt hänseende. susändaren hyser tillika det hopp, att man inom kort äfven här i Sverige skall nodgas erkänna jordbrukets och boskapsskolselns verkliga förlust och ingalunda vinst af bråuvinsbränningen, och att älven de, som ej vilja tro derpå, dock skola finna sin kalkulerade vinst deraf allt for dyrkopt med 1000:detals medmenniskors förderf och förstörelse. . . — N . Måtte ins. hafva irrat sig i sin nu bestämdt ultalade ölvertygelse, att en allmän nöd och brist på föda numera oundvikligen förestår, om det enda räddningsmedel, som synes ännu tillgäng