Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1847, sida 2

Han aflägsnade sig genast utan att afvakta svar och närmade sig herr Blavier. — Talar ni om mig? frågade han denne, — Men, min vän, har ni då icke hört hvad vi talat om? — Nej. — svarade Morand, småleende motsin vi ja åt den tvetydiga mening, han ville gifva sina Ord; — jag var sysselsatt med en plan, som jag bad fru Blavier utsora ... — Jag tadlar aldrig en ung man. — sade herr hniavier med en myndig min, — derföre att nan är uppmärksam emot det vackra könet; men det förundrar mig, att Petter Landrins namn undgått er. — Skulle han vara häktad? — utropade vikarien med en itver, som vittnade om hans kärlek till ordningen. — Icke ännu, men skall snart bli det, för så vidt på mig beror. Herr Blavier tillade i det han reste på sig: .— Se här, min vän, tag mina kort, medan jag går och talar några ord med rältaren. Julius Morand tog sin värds plats; men istället för att sysselsätta sig med korten, språkade spelarne om Petter Lanärin. Hvar och en hade, till sin skada, fått röna prof at denna djersva tjuls pehändighet, och anla önskade enhälligt den bofvens bestraffning, Endast madame Blavier instämde icke i denna konsert af skällsord. Denna unga dvinna hade emot sin vilja blifvit gilt med herr Blavier, som hon fann löjlig. Hon hade imellertid, inågkommande de lärdomar hon fått af sin tidigt bortgångna mor, beslutat att blifva sina pligter trogen, men hennes blonda hår. hennes stora smäktande ögon, hennes smidiga vext hade väckt kärlek, eller snarare begär hos herr Julius Morand. en af hvardagsgästerne i hennes mans hus; den unge mannen, som hade ett hyggligt utseende och ett angenämt satt att vara, förföljde henne så länge med alla förförarens listiga