Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1847, sida 2

TVENNE TJUFVAR. Efter Adele Desloges. — Det der är i sanning för starkt! — utropade hr Blavier, mär i kommunen G. uti arrondissementet Meaux, i det han slutade läsningen al ell nyss erhållet bref, för hvars skull han, efter en höflig ursäkt Ull sina medspelare, afbrutit sitt whistparti, Kan man tänka sig en slik djerfhet; komma tillbaka i en trakt, der han är så känd, der han vet, alt auktoriteterne äro så stränga och papassliga i uppfyllandet af deras pligter, der han endast gonom ett underverk för ett par månader sedan undan om rättvisan. — Jag gissar, att det är om Petter Landrin ni talar, — sade en af de i whistpartiet deltagande damerna darrande. — Ja, just om den göken. Besälhafvaren för gendarmerne har skrifvit till mig, all man sett honom stryka omkring i grannskapet af denna by, och att i morgon två gendarmer skola ställas tiil min disposition för hans gripande. — Om man lyckas ertappa honom, så är det icke långt till den kungliga prokuratorns vikarie, — anmärkte illparigt en gammal f. d. notarie, som var den rädda damens medspelare. — Det är rätt, — gentog herr Blavier, i det han vände sig så pass en ansenlig setma medgaf, mot det hörnet af salongen, hvilket var längst bort från spelbordet. och uti hvilket fru Estelle Blavier nyanserade färgorna på en matta, under en ung mans blickar, hvilken tycktes mycket interessera sig för hennes arbete; — det är rätt, der hafva vi herr Julius Morand. Vid detta namn lutade sig fru Blaviers granne öfver broderbågen och hviskade helt sakta med en häftig och passionerad stämma: — Jag begriper icke denna kapris, Estelle, . . det är icke ert allvar att neka mig ... Jag kommer vid midnatt. I