Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1847, sida 2

STYCHEGO DS. ÅURENGZEB församlade en dag, innan han blef kejsare i Indien, alla fakirer (ett slags mahomedanska tiggarmunkar) i landet för att gisva dem allmosor och för att bafva, såsom ban sade, den bugsvalelsen att äta ris och salt med dem. Samlingsstället var ett stort fält. AurengZeb låt för denna skara sattiga botgorare uppduka en måltid efter deras stånd. När man ätit, lät prinsen srambåra en stor mängd nya kläder, och sade till de förvånade sakirerne, att det gjorde honom ondt aut se dem så trasiga. Det var den listige prinsen bekant, alt större delen af dessa tiggare vanligtvis i sina kläder dölja de skatter, som äro frukten af deras intriger och tiggeri. Flere ville verkligen ej eller lemna sina paltar ifrån sig; men man lyssnade icke till deras föreställningar, utan afklädde dem deras gamla kläder och nodgade dem påtaga de nya. Derefter kastades alla dessa trasor i en hog, hvilken antändes, och sedermera fann man i askan en så betydlig summa i guld, att, om man får tro några af Indiens historieskrilvare, den blef en af Anrengzebs förnämsta bjelpkällor för att bekriga sina bröder och svinga sig upp på töhronen. EN GULDMAKARE infann sig hos hertig Henrik al Bouillon, suverän furste af Sedan. Ni har icke, sade han till hertigen, en stat, mot