Stilöfraningar. I. Hoppet. Ser du denna byggnad, som så dystert och hotande blickar ned på vandraren. Vill du på ett ögonblick, i mitt sällskap, göra ett besökinom dess murar? — Välan! följ mig då; redan öppna sig dess tunga, gnisslande portar. Låäåtom oss träda in här! Hvad! du tvekar? dina lungor tyckas vägra alt förrätta deras tjenstl Jag undrar också icke deröfver: det är — fängelseluft, som du andas, och på den frie, på den, som älskar naturen, blommorna, skogarnes grouska, vindarnes sus och vågornas svall, gör alltid denna atmoslser icke blow ett oangenämt, utan et pinsamt intryck. Det är som en kall jernhand grepe om hjertat, som om murarne ville sluta sig tillsamman för att qvåfva en i deras härda, fuktiga famn.... Bäck mig din hand! ditt öga är icke vandt vid den hemska skymning, som herrskar i ett sängelses irrgangar. Här är en trappa, och bår ännu en. Sal nu äro vi ändteligen vid målet.... Du ryser, när du bör de tunga jernbommarue lalla, de rostiga reglarne srånskjutas och tjocka, öfverallt med jernunaglar späckade ekdorrar knarra på sina bakar och langsamt öppna sig. Träd iu! stig in i detta hvall, hvars murar under länga ar varit de enda och. stumma vitinena till så många olyckliges jemmer och klagan! Ser du, der uppilran taket stjäl sig genom en starkt forgallrad glusg en strimma af dagsljuset ned i hvallvels mörker och upplyser svagt ett der borta på etengolfvet oittonde föremål, som du icke kan urskilja bvad det är. Nu rör sig denna formlösa massa; den reser sig och ett dolt rassel af bojor och kedjor när ditt lyssnande öra. Träd närmare; betrakta denna spoklika gestalt! llan är mennisha liksom du; har varit lycklig, glad och fri, liksom du ännu är. Det har gilvits en tid, då dessa nu så gulbleka och infallna kinder blomstrade i all ungdomens stiskhet; då dessa tofviga, raggiga härtestar krusade sig kring en bög, ren panna; da detta hoplallna brost sylldes at mod och lefnadslust; då dessa magra, maktlösa armar kunde tygla den vildaste springare och med ett enda slag till jorden nedkasta den mest stridslystne brottare; då dessa ögon, som nu ur sina djupa bålor så hemsbit stirra på störarne af fängelsets graflika tystnad, glänste at kärlek och vänskap, eller blixtrade at vrede och bat. Den tiden är för länge, länge sedan förbi. Nu ser du blott i denna vålnad sran fordom en olycklig, hvars kraft är bruten, hvars själsformögenneter förlorat all sin spänstighet, hvars til är tusen gånger hårdare, än den qvalfullaste dod. Du vänder dig bort sran deana lasavackande syn; du kan ej uthärda att skåda en sadan bild af det mensklig: eländet; du mäktar ej alt tilltala denne olycklge, längsamt förtvinande, hopplose varelse.. 4TOPPIÖSe? — Ack, du känner icke menniskchjertat, icke de hemliga vägar, på hvilka Hoppe kan nedstiga deri; icke de känslor, det mod, det ihärdighet, hvarmed det kan fylla detsamma. )m du vore denne uslings sortrogne; om det bade lyckats dig att smälta den isskorpa, som omger hans inre; om du i bans bröst kunde väcka de känslor al vänskap, högaktning, tre på mensklighet, hvilka förut herrskat derinne så skulle han sor dig kunna lor tälja saker, som ränsa till otroliga. Ilan skulle kunna berätta dig, att det stengolf, på hvilket din fot trampar är undergräst, att dessa trealnstjucka gråstennurar kunna låta sig genombryta, att dessa kjor, i hvilka han är smidd, kunna askastas so en maskeraddrägt, och att allt detta och meradylikt kunnat låta sig göra med en fil, en sw ursjeder, en förrostad jernstump, nägra afgagna ben och — ihärdighet.... Lu häpnar; d vill knappt sätta tro till mina ord; du kan ie fatta, huru denna skugga af menniska skull kunna utföra värf, för hvilkas verkställanden i all sin ungdomskraft varande, med 7) Foy. och slut från föreg. N:r.