Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1847, sida 1

stadt frågtecken, på byilket följakteligen h tiden eller evigheten kunde gifva något svar Bedan vid barnets vagga sitter Hoppet, hand i hand med moderskårleken, och ritar sina runor, dunkla, otydsiga, som framtiden, men äfven innehållsrika som den. I samma mån som barnets sorståndsformogenheter utvecklas och utbildas, i samma mån vexa äfven vingarne på Hoppets skullror, tills det slutligen breder dem ut till flygt mot bögre, ljusare rymder. Hvilka spådomar om sramiida lycka och sällhet bviskar ej Hoppet i den ur barnaåren utträdande ynglingens och ungmons ora! — J, som varit barn, J veten det; och J, som ännu ären barn, glädjens och srojden eder, ty J halven ännu deana hoppets gyllene tid till godo! Se der tvenne alskande, sorsjunkne i åskådandet af hvarandra, eller sinsemellan samtalande om det, som för det närvarande och tillkommande utgör deras tillvaro, deras tankars och känslors hogsta glädje. Det är ju en skön, en härlig, en ur den allgodes innersta hemtlad tafla af jordisk lycka och sållhet. Men hvem, om ej Hoppet, är skaparen af hela denna sällhet? Tag bort: hoppet, och taflan skall erbålla ett Helt annat uiseende. Der nu rosen gloder och doftar, skall man endast sinna törnets hvassa, stingande taggar; den klara, soliga dagen skall esterträdas al en mörk, stjernlös nått; dyster misströstan skall intaga den glada tillförsigtens och sjelslillitens ställe; det ljulva, innerliga förtroendet förbytas i svartsjuka: och misstro, kanske i hat. Med ett ord: den sköna, själ och bjerta glädjande synen skall försvinna, som en dröm, eller som en hägring, när himmelen hastigt holjes af moln och en plötslig storm drager fram öfver de nyss så lugna och spegelklara stora vattnen. bet finnes i hela vida verlden ingen enda menniska satrik, att hon fördristar sig påstå, det hon kan undvara Hoppet; likasom det icke eller der finnes någon enda menniska så fattig, att hon ju ej vore oändligt fattigare u an den tröst, Hoppet tormår skänka henne i hennes armod. Den rike har alltid någon önskan, som ban vill se uppfylld, någon atrå, som ban vill se gå i fullbordan, och den fattige vill atminstone, i allt sitt arwod, all sin nod, allt sitt elände, ega qvar den oskattbaro formagan att kunna — hoppas. Under bildhuggarens konstersarna händer vexer ur det kalla, liflosa marmorblocket en bild, som i årtusenden för en esterverld skall bära vinne om hans sville, hans rena uppfattning af det skonas vexlande, men dock eviga ide, hans studier och hans vunna mästerskap. Hvem gaf åt hans verk denna konstens höga fulländning och at bonom sjelt burbresvet i de ododliges gille? — Hoppet. Se der en man, som på en trädram utspånnt en simpel duk. I hans ena hand hvilar en palett och i den andra håller han en pensel, med hvilken ban är ifrigt sysselsatt att på duken öfverflytta sina rika, härliga ider. Morgonrodnaden finner honom vid sitt arbete, middagssolen likaså, och aftonstiernan ser bonom ännu sitta framför detsamma, sorsjunken uli inre åskådningen. Dagar komma och dagar gå, och inom kort ler mot konstnären från hans stafseli antingen en vördnadsbjudande madonnagestalt, eller ett solbeglänst landskap, eller en bjeltedikt, en saga, en idyll, en legend — i färger, Den oansenliga duken har för konstnären blilvit ett adelsdiplom på odödligheten. Kommande åldrar skola beundra hans skapelser och samtiden med vördnad nämna hans namn. — Men hyem blandade hans färger, hvem förde haus pensel, hvem gaf ät hans måälningar denna mjukhet, denna lisliga kolorit, denna trobet, detta till själen talande ultryck, som vi och efterverlden beundra? — Hoppet. Vid sin ensliga lampa vakar tänkaren, den lärde, abokmaleno, såsom verlden kallar honom, rastlöst arbetande på ett verk, som bland hans medmenniskor skall sprida nytta och upplysning samt göra bans namn bland dem stort och he