Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1847, sida 1

— C—tccc ntexkantt;rctceckcxxkfrrsgg — — Sc—ccO—c— Ac AQ— Stilöfmämgar-. Ibland svenska allmogen i åtskilliga af rikets provinser är brukligt, at, då det så kallade enyärsnyeto visar sig, taga en psalmbok, hålla den bakom ryggen och i tanken bestämma den vers i ordningen på hogra eller venstra sidan af boken, som man ämnar läsa; när denna slumpvis öppnas. ållt esster som innehållet al denna vers är: glädjande eller nedslaende, förkrossande eller tröstande, manande eller bugsvalande, tror man alt det nyingangua året skall för den person, som soljer detta gamla bruk, blifva gladt eller sorgligt, lyckligt eller olychligt, sorhoppningsfullt, eller fullt afl mödor och bekymmer. Att ett slags vidskepelse ligger till grund för denna plägsed, är tydligt; men lika tydligt är, att den är oskadlig, äfvensom att den ofta kan bos individen väcka en del helsosamma tankar och föresatser, som annars måhända länge hade slumrat i själens innersta kamrar. — 4847 ars nyärs-ny bar redan for flere veckor sedan lyst öfver Norden; men icke desto mindre vill jag, med nägra få förändrivgar, begagna mig af ofvanbemälte id, d. v. s. jag vill i detta ögonblick, och kaneke älven några ganger sramdeles, låta slumpen afgöra det ämne, öfver hvilket jag skall skrifva. Der uppe på hyllan öfver mitt arbetsbord står min älsklingsförfattare, den odödlige Schiller. Solen skymtar just nu fram genom molnen och kastar sina bleka strålar på de gyllene bokståfverna af hans namn. Jag vill laga ned deu germaniska skaldens härliga verk, lägga det midt framför mig, och, under det jag blickar upp mot dagens strålande stjernva, slå upp detsamma och till ämne för en uppsats välja det första ord deri, som faller mig i ogonen. Välan da! jacta est alea. Ordet är — hvad ser jag! — Die Hoffnung. Det var ett godt förebud. Om skaldens ande i detta nu omsvålvat mig och sett mina hemligaste tankar, skulle ban aldrig halva kunnat välja ett bättre, Gifves det väl för den dodlige något rikare, något angenämare ämne, än hoppet, att taga till föremål för sina betraktelser? — Nej; visserligen icke. Alltså till verket! Omen accipio. I, Hoppet. Hvem af dödlige, med förnuft utrustade varelser känner icke den mångskiltande, tusengestaltade tankarnes produkt, som vi kalle Hopp? Hvad vore uenniskans hela lesnadsbana denna bulda genius förutan? En öde, obegränsad, ljuslös ocken. Och Hennes lil? En kedja af evigt enahanda, dystra företeelser. Och hon sjell? Ett utan all mening i universum löst framka