Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1847, sida 2

—— —5 honom! doda honomlo ropade de. Låt honom icke komma in i Avignon! Han skall dö här! I Rhonen! i RDonen med honom! Slutligen når marskalken hotellet; vagnarne köra hastigt in på gården, och porten läses genast igen, trots de ursinnige menniskornas ansträngningar, som stucko sina armar in emellan portens begge halfvor med fara alt så dem krossade. Invändigt blef porten så väl tillbommad, att den kunde uthålla massans stormlöpningar. Mären, prefekten, underprefekten, som qvarstannat på platsen, ställde sig utanför porten. I detta ögonblick gick larmtrumman i alla gator, men på samma gång den kallade stadens nationalgarde i vapen, utlockade den också alla Avignons dagdrifvare och fanatiker på Ousle-torget. 15 å 1800 menniskor, beväpnade med yxor, pikar och gevär, uppfyllde snart, icke allenast torget, utan äfven de angränsande husens fönster och lak. Mordskri utstöttes på nytt af denna menniskomassa, och ett stort antal personer, som vora beväpnade med karbiner och gevär och stodo posterade på alla punkter, som beherskade marskalkens tillflyktsort, bevakade alla utgångarne från hotellet, färdige att gifva eld vid minsta försök till slykt. Det fanns icke en enda soldat i Avignon; tå dagar tillförene hade markis de Riviere dragit garnisonen derifrån; 30,000 själar utgjorde stadens hefolkniug, men 100 nationalgardister voro den enda styrka, som larmtrumman församlade kring auktoriteterne. som icke lemnat sin plats framtör hotellet. Dessa nationalgardister kommenderades af herr Moutagnet, en af Avignons invånare, som året förut hade beskyddat kejsaren under genomresan, då han var på vågen till Elba, emot några banditers raseri, hvilka hade samlat sig kring hans vagn. Herr Montagnet var royalist. men man hade dock icke kunnat förlåta honom denna modiga handling; pöbelns vrede upplågade vid åsynen af denne hederlige man: ollan räddade