Article Image
Anblicken af det menskliga eländet, betrakladt på nära häll, betraktadt med uppmärksambet och eftertanka, är en af de rikaste källor till moralisk undervisning som kan öppna sig för oss på jorden. Ännu bögre värde erhålla dessa lärdomar, då vi se kärleken till dygden gå segranI de midt igenom allt detta elände. Här endast lära vi rätt känna hela höjden af dess bjellekrast, I vidden af dess makt. Hvilka äro dessa dygder, med hvilka vi anse I oss utrustade, vi som lefva i öfverflöd, i skotet af en utvald sambållskrets? Skola vi kalla oss I välgörande, då de gålvor, vi bortskänka, icke kosta oss en enda märkbar försakelse? Skola vi anse oss för godhjertade derlöre, att vi icke sörråda ondska och illvilja, så länge hvar och en omkring oss bemödar sig om att tjena oss, att göra oss till nöjes? Och ändock är denna svaga skugga af dygd, bvarmed vi utsmycka oss, belönad genom lostal, och tillochmed nyttig för befordrandet af vår egen fördel och framkomst i verlden. Betraklom deremot den fattige! Nedtryckt på en ging genom olyckans missöden och den rikes stolta förakt, utesluten på visst sätt frän all delaktigbet i samhällslifvet och dess nöjen, bortvisad liksom uti en ödemark midt i staden genom det ölvergilna tillstand, hvaruti han är lemnad, ser ban allt sammangadda sig emot honom; allt visar sig fiendtligt; i allt är eju et en droppa af gift, och sjellva de ljulvaste och heligaste naturens band blifva en plaga for hans bjerta. Och ändock intages ban icke af fortrytelse och bitterhet; han visar sig icke uppbragt öfver verldens gång ; han anklagar icke menniskorna; ban knotar icke emot försynen. Ilan underkastar sig sitt öde, och emottager med talamod den lörskräckliga lott, som blef honom tilldelad bär nere. Huru beundransvärd är icke denna undergifvenhet med sin stilla tystnad! Skulle vi väl vara i stånd dertill, om vi sunne oss kastade uti samma belågenhet! Den forutsätter ett längt större och sällsyntare mod, än den lysande tapperbeten; ett mod, som särblisver lika och osoråndradt från dag till dag, från tiume til timme; ty med bvarje dag och hvarje timme förnyas behosven, aterkomma sorsahelserna; sramtiden, i stället alt visa nagon strale af hopp, hotar oupphörligt med stegtade bekymmer. Det finnes mahända på jorden ingen dygd, som är mer oumbärlig, mer svår att utösva, och likväl mer obemärkt, än tälamodet. Och vill du lära dig konsten att rätt utölva denna skona dygd; vill du skåda den i dess mest upphöjda gestalt, så träd in uti nödens koja! Ja, jag bekänner det, det är mig ljuft att omfatta detta tillfälle att tillfredsställa ett tvingande behof för mint hjerta, då jag egnar en hyllningsgård åt dessa rorande dygder, som verlden icke en gång anar. Jag har nyligen sett ett fruntimmer al båttre stånd, som genom sin familjs olyckor blilvit bragt till största fattigdom. Sedan hon för sitt uppehålle varit en tid inskränkt till sina händers arbete, kände hon sig uti en ännu föga framskriden ålder angtipen af en kräftartad sjukdom; sjukdomen berosvade henne bennes enda inkomstkälla ; hon led de svåraste plågor; allt selades henne; bon egde icke en gang tillräckligt linne att förbinda sitt sår, icke en bädd att hvila på under sitt lidande; bon såg det onda dag ifran dag tillvexa, och krafterna allaga; bon hade ingen nad att emottaga henne. — — Och det oaktadt kom icke ett klagans ljud öfver bennes läppar; hennes blick var lika mild och klar; hennes själslugn stördes icke ett enda ögonblick ända till hennes befrielsetimma! — Jag bar sett en moder med sex barn, uti en vindskammare, af en långsamt tärande sjukdom natt och dag fjeurad vid en usel halmbädd, urstandsatt att gilva en beta bröd åt de fattiga små varelser, som gråto omkring benne, och derjemte finnande uti sin — annan utsigt framför sig än grafven, redan öppe C ( I t f

5 mars 1847, sida 1

Thumbnail