Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1847, sida 1

7 de Florinerne årligen, eller omkring två pro; 5 cent af milt med fullt förtroende till Herr gr vens redbarbet, nära nog på god tro, aflåtna bo sparade kapital, Hvad Herr gresvens språk om prejeri, otacksamhet, och att jag icke varit fullt medveten af mitt bandlingssätt, med mera angår, så kunde jag väl möta med dylika anföll emot Herr grefven och landsböfdingen, måhända bättre på sitt ställe och mera sortjente, men öfvertygad om rättvisan och billigheten af mina anspråk, är jag icke i bebof al Berr grefvens vapen, såsom alltid framkallade al ett hastigt och retligt iynne, men måste dock, i afseende å sörebraelsen om oltacksamhet, erinra Herr grefven om de transaktioner i vexelväg, som ännu äro till stor del ouppgjorde, och sor hvilka, om desamma icke af Herr grefven honoreras, jag åfventyrar både min person och allt, hvad jag under trettioåriga mödor kunnat forvärsva. En närmare belysning af dessa sorhållanden skulle otvifvelakligt lägga i dagen, att det ätminstone icke är mig, som otacksamhet med skäl kan påbördas. Herr grefvens yrkande af upprättelse i en sak af beskaffenhet som denna, mäste, för att begagna llerr gresvens eget uttryck, atroligen vara inblåst af illasinnade personero, ty med något sken af rimlighet låter påstäendet icke förena Det står pu fast af hvad anfördt blifvit och handlingarne i öfrigt vitsorda, att Herr grelven och landshöldingen måste vara förbunden till den ersättningsskyldighet, som jag genom ifrågavarande rättegång sökt att emot honom göra bållande. Att genom solistiska utfall vilja insvepa saken i mörker, eller göra densamma stridig, lärer, då frågan genuint betraktas, der enkelbeten eller otveiydigheten om mina anspråk så klart i dagen ligga, ej kunna med någon framgång krönas, utan att det synes mindre väl valdt, eller, med andra ord, mindre väl passande för en husbonde, som jag i så många år, enligt hvad alskedsbelyg get gifver vid handen, med all trobet och ordentlighet betjenat, att söka vid uppfyllandet af ingångne aftal begagna sig af en advokatyr, som är främmande för en hvar, som ej vill undgå sullgörandet af sina förbindelser; hvarföre jag ödmjukast anhåller, att, utan afseende på Herr grefvens och landshösdingens forsok att sålunda bortblanda saken, mitt käromål i allo bifalles. Stockholm den 6:te Juni 4845. J. P. Nordström. Den 11:te Juli samma år lörekom ånyo målet vid kämnersrätten, då svarandens ombud till bemålte domstol inlemnade en skrift, så lydande: Till vällofl. Kämners-rätten i Gotheborg! Uli de påminnelser, jag anhaller att här få lemna vid f. d. hofmåstaren J P. Nordströms anförande till vällosl. Kämners-råtten af den 6:te dennes, vill jag bär bemöta endast sådant, som kan verka till öfvertygelse i sak, och icke förlora rättens och min tid i kanhända skäliga anmärkningar mot formen. Att mina taflor, som samlats från flerfaldiga händer, mer än en gång tagils i ögonsigte af Herr Ant. Jäger i Wien, är ganska sannt, men att de, hvilka jag köpt af Nordstrom, undergått en värdering, som grundlagt stipulationerna i vårt kontrakt, bestrider jag, enär jag icke sådant kan erinra mig, likasom att något kapitalvärde af dessa taflor i anlledning deraf uppgjorts. Alt jag gilvit Nordström i uppdrag att bär i Sverige sälja en del af dessa taflor är grundadt; men då ban, för att ådagalägga värdet af den till mig sålda samlingen, framdrager, att jag sjelf begärt för en Paris Bordone tvahundrade riksdaler, för en Rosa Tivoli fyrahundrade riksdaler, för en Orlay trebundrade riksdaler, och så vidare, hade han, för att icke missleda domaren, bordt vidfoga, att ban på samma gång bemyndigades att förs sälja den forsta af dessa taflor för etlhnndradetrettiotre riksdaler 46 sk., den andra för trehundrade riksdaler, den tredje för tvåhundradefemtio riksdaler, och så vidare, hvil