Article Image
visningen. I en slad, säsom Wien, rik på konstalster, äro dessutom prisen på konstprodukter, med skål, ojemnförligt billigare, än prisen på samma effekter i en konetfattig stad såsom Stockholm: värdet här bestämmer alltså platt ej värdet der. Den af Nordström i stämnings-memorialet gjorda och af mig anmärkta origtiga citatation af vårt kontrakt och som skulle insinuera, att ett hundrade Floriner lifränta skulle utgöras, så länge han var i min tjenst, och trehundrade Floriner lifråyta, när han trädde derur, utan afseende på det bestämda vilkoret: såvida jag uppsade och skiljde honom derifrån, angifves nu af honom såsom ingenting verkande på bevisning. Jag tror tvertom. : Han anser den omständigbet, att jag, i afskedsbeviset, ej infört orden på egen begäran, bevisa att jag, icke han, varit den, som ansett honom behosva ro och bvila. För min del hänskjuter jag till domstolens pröfning, huruvida de af mig anförde många utdrag af hans bref, långt före hans flyttning, bevisa något härom eller intet. Han uppger, att verkliga skälet för hans frånskiljande var, att, sedan jag upphört alt vara minister i Wien, jag icke behosde någon holmästare, och fann denne för dyr. Det sednare kan nog äga grund, men det förra så mycket mindre, som platsen hos mig icke under tiden efter Nordströms afflyttning varit obesatt, än då brist på subjekt gjorde det nödvändigt. Då Nordström i manga är tjenat mig med utmärkt skicklighet och nit, ansag jag honom omedvetande, hoc est: missledd, hafva lanat sig till denna rättegäng, som synes mig innebära prejeri och otack. Han upplyser au, alt så ej är, och sorbittras så öfver det temligen oskyldiga förmenandet, att han tillåter sig den absurditeten att påstå, att sådant med mera skäl borde retorqveras mot mig. Jag bar svårt att fatta, i hvad mitt prejeri och otack mot honom skulle hafva bestått. Så mycket vet jag, att han kom i min tjenst medellos, och utgick derifrän förmögen och fastighetsägare. livad Nordström egentligen menar med den mystiska antydningen af några förbindelser, tillochmed ouppfyllda, som han iklädt sig för mig, och som tillochmed skulle sätta hans valsård i råga, så är mig derom icke annat bekant, än alt han trasserat mångfaldiga vexlar, som jag accepterat, och att jag ej afvet någon, som ej blilvit bonorerad hitintills, likasom allt honom deraf ådrvaget obehag är mig okändt. Dessutom lärer detta ej höra hit, helst jag ingalunda stätt i ringaste borgensförbindelse till honom, och ej eller annan skuldförbindelse, än cirka fyratusende riksdaler banko, innestående hos mig, och hvilka uppsades före afslyttningen och kontant betaltes. Vid hans långa deduktion om de årliga etthundrade Floriners ringhet, i sörhällande till de laflors värde han sålt, får jag fästa råttens upplysta uppmärksamhet derå, att ett lifräntekontrakt ej är ett vanligt köp, hvarvid amortissement och ränta beräknas, utan en så kallad aversionshandel, beräknad på lesnadens langvarighet. Jag har ej åsökt bortblanda sakeno, insvepa den i mörker, och mera dylikt. Jag Önskar tvertom, att fjerde punkten af vart kontrakt må afgöra tvisten, som af Nordström, eller den hans talan förer, utkämpas på ett språk och i eu teudens, som jag icke efterlöljer. Han slutar med att förklara: abet står alltså fast, alt Löwenhielm maste vara tillförbunden till den ersäumningsskyldighet, som å honom yrkaso, och så vidare. Jag åter osverlemnar domslutet icke åt mig sjelf utan ät domstolen. Gotheborg den 44:te Juli 41845. Carl G. Löwenhielm, genom A. Ekström.

26 februari 1847, sida 2

Thumbnail