Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1847, sida 2

dom, fick äfven på upprepade frågor ej bättre besked. bervid sörblef det, ända tills seryielten ej längre kunde fordolja det ymnigt rinnande blodet, som varsnades af en hans uppvaktning tillhörande officer. 2. leke längt esterat fick Carl kopporna. En kammarherre, som förmanade bonom att ligga stilla och ej kasta kläderna af sig, besvarades: med en väldig örfil. Då patienten kort derefter såg mera fredlig ut, tillät sig den både öfver örfilen och dess styrka bestörte kammarherren alt fråga om orsaken till prinsens onåd. Min on ? genmålte denne: Hvad är det för tal? inte är jag vred på er.? Kammarherren berätlade hvad som soresallit. Ack! sade prinsen, Phyilken förtret! Jag stod nyss i spetsen för kejserliga armeen i Ungern; och med et hugg slog jag hufvudet af rebellernes anförare; var det då ni, som kom i missbugg ? 3. Följande anekdot ur Carls sista lelnadsär erinrar om Richard Lejonhjertas lynne och beteende efter sin återkomst på Englands jord, såsom detta skildras al Walter Scott i Ivanhoe. Carl fortfor äfven nu att helst resa till bäst, och rida så fort, att sällan någon af hans officerare mäktade följa med; tillika var då hans plågsed, att aldrig hvila på vägen och aldrig förtära annat ån (någon gång) ett stycke bröd. Deraf hände, att han olta under slika resor befann sig helt allena. På en dylik färd ifrån norrska gränsen till Skane störtade hans bäst; han lösgjorde från hästen sadel, pistoler, kappsäck, lade dem på sina axlar och vandrade vägen framåt. Omsider fick ban se ett hus med stall, der en stor och vacker häst stod bunden; på denne lade ban sadelo m. m. och satte sig upp att rida igen. Men i detsamma kom hästens egare, en ung rytlare, utspringande ur stugan och ropade: ahvem s-n har gilvit dig lof att taga min häåst? kungen svarado saktmodigt: ejag bebölver honom. ? c(Besitta dej!4 skrek ryttaren, drog värjan och rusade mot Kungen; denne hoppade af, drog också sin och började såkta. I detta ögonblick anlände Konungens följesmån, som ej blefvo litet häpna osver skådespelet, eburu Carl säg ganska lugn ut och blott parerade huggen. Den håpnaste blef nåturligtvis ryttaren sjelf, när han sick höra mot hvem ban dragit vårjan. Men Kungen klappade bonom på axeln med de orden: amin gosse, du är en hurtig karl; du såklar bra och du förtjenar ett kompagni. a Man läser i det Algieriska bladet aÅkbaro söljande i en norsk tidning utan anmärkving reproducerade lojliga notis: (Ole Bull har på sin violinstråke en diamant af vidunderlig skonbet, hvaraf han skall kommit i besittning vid ett äfventyr, likt dem, som berättas i aTusen och en Natty. Uti en bergsbala i Norrige, beter det nemligen, rulvade ett odjur öfver denna skatt. Ole Bull ställde sig i hålåns ingång och spelade på sitt instrument så, att odjuret blef förvirradt och vek sorläradt for hans toners maht, hvarpå segerherru gick in i halan och bemaktigade sig det präktiga bytet, hvilket nu som trol pryder hans stråke och är föremal för Ålgiers beundran och vördnad. EN ARKEBUSERING. En olycklig polsk flykting, vid vamn Babinsky, icjelsköt för någon