Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1847, sida 1

nungens tid var en hjeltedat, som belönades med riddarkors, att på riddarhuset prata gallimathias och få ovett för systemets skull, eller alt räka våra äldste, icke stjernbeprydde Kaptener vid ett regemente, när då varande H. K. H. Kronprinsessan allernädigst föll i barnsäng, så kunde man på Jupiters tid dräpa bade eldsprutande drakar, furstar, som slogo sig på att vara stråtrofvare, och — sit venia verbo — dumma Kungar, utan att derför blifva så mycket, som naliväktare eller kammarjunkare. Och likväl blef Herkules en mera verldsberömd hjellie, än en viss landshöfdiog, som på ett par dagar kom bort vid Ratan. Jag vill förtälja några af hans bedrifter och dervid balla mig lika strängt till fakta, som aden ossiciellee, när ban refererar Kongl: familjens resor. Augias, Konung i Elis, bade ett stall med tre tusen oxar — elt slags vitterhetsakademi i stor skala — och som icke hade varit rengjordt på trettio år. Der fanns min sann att forska i för Herrar antiqvarier och gödselartister. En gäng fick Augias det insallet att vilja balva det så rent som abost-och Inrikestidningare äro för ultrakonservalistisk surdeg — alldeles icke någon ölverdrilven fordran — och inbjod Herkules att verkställa detta rengöringsarbete, emot det, att hau skulle erhålla en tiondedel af Kungens kreatur, hvilka voro at en helt annan beskafsenhet än nutidens furssars. Man trodde i allmänhet, att detta arbete var lika svårt, som att slippa med helbregda lemmar förbi Stockholms åkareoch bryggaredrängar eller en dragonpatrull i berserkeraseri och och anförd af någon rasande Roland; men för Herkules var det lika lätt, som att få ett riksdagsanförande af presidenten von flartmansdorff, eller ett nykterhetstal af doktor Wieselgren. Han lät nemligen en hel bop af vära verstillverkande och novellsorsattande ungherrar och mamseller gemensamt skrilfva ett stort verk; kalladt aFloden Alpheuse, med en anmälan af svenska akademiens sekreterare; förde derpå boken genom stället — och det blef så rentoch slåcklrit, som wamsell Bremers Serena, endast en lilen smula sukligt. Likasom det säkerligen är den beundransvärdaste af alla kapten Lindebergs bedrifter, att ban på intet vilkor ville behålla busvudet, så är det också den största af alla de Herkuliska hjeltedaterne, att han lärde Myceneerne att känna helfveteshunden Cerberns. På det alt den resp. allmänheten må rätt kunna förstå och begripa det storartade i denna bedsift, är det imedlertid nödvändigt, att först beskrifvå underjorden. En man, vid namn Pluto, gammal, långsam och oändlig, som bibelkommissionen, var Konung öfver underjorden, ett litet basomkransadt rike, som bestod af två delar: Elyseeum, ungefär detsamma som stora sällskapet i Stockbolm eller ett slags adelsklubb för Plutos mest agodaa och konservativa undersåter, och Tartarus, ett stort Waxbolm för alla ogudakliga, cigarr-rökande rabulister och reformvänner. På det förstnämda stället kunde man hbålla dåjeäner dansant hvarje dag, som Gud gaf, äla Strassburgska gåslesverpastejer och andra läckerbeter, tillagade af underjordens mamsell Björklund, samt dricka champagne; på det sednare var det deremot så tyst och stilla, som i Sleswig och Rendsburg, då Kungen af Danmark sist gjorde besök der, och man lefde der, om möjligt, ännu sämre än på gåstgifvaregåärdarne i Småland, när wan icke amatsäck har som duger. a För att komma till detta dråpliga land, måste man vara stendöd; åtminstone kunde man vara förvissad, att om det spordes den minsta gnista lif i en fattig syndare, sedan man kommit i land! — hvilket Charon, gudarnes hamnkapten och ordförande i den underjordiska bamndirektionen, drog försorg om — så var man lika cå cker am en ylats i Tartarus, som, förre