Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1847, sida 1

—————— — Wiagård mot den stackars nya tiden, sände två tryckfrihets-aktioner emot honom, i form af ormar; men Herkules krossade dem lika lätt, som HUrr nykterhets-apostlar sända bråänvinssupare och bränvinsbrännare ned till afgrunden. Oaktadt det första försöket säledes icke slog bättre ut, än sal. Dagens oppositionssorsok, fortfor dock mamma Juno att förfölja Herkules lika ihårdigt och rasande, som professor Fahlcranz och kyrkoberden Ekdahl slå efter kättare; och då Jupiter en gäng hade, under det bon sof, lagt den lille junkern vid bennes bröst, för att di — hvilket, om man får tro sagan, förbjelpte nastan lika mycket till odödlighet, som slägtskapen med en viss ålderstigen excellens fordom till embelen och tjenster — så kastade hon bonom vid uppvaknandet så längt bort från himmelen, som om han varit en liberal id. Vid detta tillsälle stänktes på bimlahvalsvet nägra droppar mjölk, som danade den väg, på hvillen berrar astronomer så olla fara vilse, neml. mjölkeller vintergatan. Då Jupiter på detta sätt blef öfvertygad derom, au det icke gick för sig att insmughu Herkules på en så bög plats i gudaverlden, att ban kunde undvara kunskaper och slikt, insåg ban snart, att en god uppsostran var lika nobvändig för bonom, som understöd för afl. Svenska Biet, och sände honom med gångposten, Mercurius, till ett par docenter, vid namn Linus och Chiron, som skulle undervisa honom i dygd och sköna konster. Samtidigt dermed skulle ban lära sig vapnens bruk i en undervisningsansalt för linieolficerare, och skaldekonst af wamsell Wilhelmina. Det var alltså lättare att förutse, att han skulle blifva en bjelte, än att Fryxell skulle taga sig till att upptukta Geijer. De goda frukterna al detta uppfostringssystem visade sig, straxt efter sedan Herkuies blifvit konfirmerad, derulinnan, alt ban på skiljevägen emellan dygd och vällust soljde dygden. bå han nemligen en Söndagsestermiddag stod 1 börnet al Fredsgatan och Gustaf Adolfs torg i Sockbolm, träffade han tillsammans med dygden och villusten, i skepnad af doktor Wieselgren och herr Davidsson. Den förstnämnde vinkade åt lonom alt följa med till en nykterhetssammankomst och den sistoämnde bjöd honom en fribiljett till en festino i trädgärdsföreningens lokal; men då nu dygden lät honom läsa ett dussin nykterhetsskrifter och ätskilliga predikningar af pastor Ternstrom, blef ban så rörd deraf — så underligt kan wmenniskohjertat vara — att han följde med bonom till pykterbetsföreningen, och sedan han druckit det första glaset olost, bvilket visserligen kostade på bonom något, fann han sig dock så väl derutinnan, som prosessor Atterbom, när ban blef en af de aderton och helsades välkommen af biskop Tegner, eller som en litteratör, som får Wasa-orden, och en grossbandlare, som får Nordstjernan. Då Jupiter erfor, att Herkules sålunda följde dygden och Wieselgren, blef ban så glad, som s. d. Statstidningen öfver ett jubilgum, och belönade furstligt bans uppfostrare . Linus fick nemligen en snusdosa af franskt guld, och Cbiron fick eu kråsnål af Fahlubriljanter. Herkules blef derpå sänd till Eurystheus bof, hvarest han, att börja med, blef anståld som boskapsherde — ungefär detsamma som ceremonimåstare nu för tiden — men då detta icke sörslog mera att tillfredsställa hans äregirignet, än allt, bvad derom blifvit skrifvet; alt bosa sjuka potåter, så bestämdes det, att ban skulle utföra tolf bjeltedater, för att blifva ölverstelojtnant. Sadana orimliga fordringar hade man den tiden! Hade han varit prins, i stället för en Herkules, så bade han ett tu tre blilvit öfverstelöjtnant. Om man tror, att en bjeltedat den tiden var detsamma, som nu, så misstager man sig mera osorlatligt, än om man sätter räfven alt vakta gäss eller, bocken till trädgårdsmästare ; för aft dat av i hbosalio Ka.