Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1847, sida 1

—— ——— 7 ———.——-———— q —ä—q——— — — —— — — —— qa —— —— — — — odel och, last i mindre grad, kyrka sordom spelade, den bar man pu påhittat att kapitalet skall spela i våra dagar: förirycka, utsusa, till lifegna förvandla allt det lägre, arbetande folket, innebalvarne al den personliga skickligbeten. Samma bot, som i medel-tiden användes mot det onda, tror man äfven nu vara den enda verksamma: handa-särdighetens, arbetsskickligbetens omgärdande med skrå-lagar och privilegier. Den enda skilnaden är, alt skrå-institutionen fordom ansågs behöfva tillika omgärdas med vallar och murar, men att nu tror man da skrifna lagarna vara tillräckligt skydd och den allmänna stats-magten benägen alt lemna handräckaing vid det enda, som fordrar lans och spjut, eller en och annan jagt. Att gifva sig in uti långa, stats-ekonomiska deduktioner, för att bevisa, att kapitalerne icke äro sådane fiender, som man tror, till det arbetande folket, detta bar blilvit mycket brukligt, wen synes i sanning bra nog öfverflödigt; facta och erfarenbetssanningar, som dagligen legat och ligga framför våra fötter, äro alldeles tillråckliga för åndamålet. Saken Tan visserligen blifva föremål för en lärd diskussion, ämnad att ölvertyga stats-ekonomer; men hvad som egentligen ligger magt uppå, eller sjellva arbetsklassens lugnande, kan visserligen vinnas med vida mindre bråk och lärdoms-apparat. Först och främst måste anmärkas, att den, som af kapitalisten skulle utträngas, icke är arbetaren, utan mästaren. Måstarne äro i förhallande till arbetare-massan ungelär lika få, som de verkstäder skulle blifva, hvilka al kapitalister anlades; och för det stora hela blelve således det onda föga kännbart. Ansager man, att en från gesällbefordrad busbonde i allmänhbet skall mot sina arbetare vara mildare, rättvisare, frikostigare, mindre fordrande, än en verkstadsegare, som icke genomgått skrå-skärselden, så frukta vi, alt man bedrager sig: I allmänhet tyckes den erfarenheten balla streck; att skall man slå en bonde, så bör man taga en bonde och slå bonom med; och ett saktum, som ej kan jälvas, år, alt en ganska stor mängd bandtverksmästare under skrä-regimentet misshandlat och prejat sina arbetare på ett så obarmbertigt sätt, alt ingen kapitalist kan öfverträlfa honow. Skålet är, dels detsamma, som gjorde skole-penalismen så barbarisk, eller att råa sinnen finna en glädje uti att låta andra erfara, hvad plågaren lidit sjelf, dels det, att den till mästarevärdighet upps:igne lätt får den inbillningen, att han är emanciperad, ej blow Irån plagan, utan ock fran nödvändigheten att arberas Han minnes, huru han, som pojke och gesäll, insamlat uppehälle ät en mästare, som föga gjort sjelf; och han tycker, att tiden nu är kommen älven för honom att låta soda sig af sitt arbetssolk. llan bar nu med ens, genom en kuliss-förändring; blifvit förvandlad till hela sitt väsende, uppträdt i en helt annan skepnad, nemligen som berreman, och sålunda fatt helt andra behos och anspråk; och bättre solk shiljes från sämre folk, såsom man vet, genom alt icke arbeta. Detta anspråk uppträder i sin sarligaste form, då det uppkommer genom hastiga förvandlingar, genom sådana der promotioner eller dubbningar, ur hvilka man tycker sig med eu slag utgå såsom en ny menniska: En; som småningom arbetat sig upp till sörmögenhet t. ex., vet vanligen väl att akta denna; och äfven den till förmögenhet födde, som från barndomen vant sig vid tanken derpå, har ofta förstånd nog att väl sköta, ja löroka henne: Men kanske icke en bland hundrade, som oförmodadt ärst eller på lotteri vunnit sin rikedom, har haft klokhet nog att hära sin lycka, usan sloddrat bort henne så, som hon kom. Grunden är ingen annan, än den hastiga förvandlingen; och hvad som inträffar med rikedom; äger äfven rum med allt annat: magt, ära, ja sjelfva stiheten. Om en koustlärdig person arbetar sig