förtroende enellan konung och folk samt komma det librala rörelsepartiets beräkningar på skam. Foinatiaren soker sedan genom en hop sosisterier visa, alt de, som väntat en verhligt konstitutinell författning, icke hafva rätt alt beklaga si öfver svikna förhoppningar, emedan nägra ådana ej varit grundade, säsom bevis hvårloban isynnerbet aberopar sig på konungens drande i afskedet till Rhenpreussens provincinständer den 50:de Dec. 1845, uti hvilket hög densamme förklarat siu afsigt vara att icke gilfv Sill rike några riksständer, utan blott en utckling, på bistorisk grund, af bestående ständerscsattning. Försattaren ger sig dock sjelf en ementi, i det han, för att visa att de nya laarne voro nödiga, anför den i lagen af den 7:de Jan. 4820 befintliga positiva bestämmelse, all inga nya statsläan får upptagas utan de blifvande riksständernas tillstyrkan och medgaranti. Häraf kryper det tillika fram, att de nya lagarne hufvudsakligen framtvingats genom Preussens närvarande sinanciella betryck. Man finner imellertid att preussiska folket hade de mest välgrundade anspråk att erbålla verkliga riksständer, men buru pass dess förhoppvingar i denna väg blifvit realiserade genom de nya lagarne, kommer nedanstående expose af desamma att visa. Ett steg framåt, om ock endast ett tuppsjät, har dock onekligen blifvit taget och det saknar icke sin märkvärdighet, att det var under liknande omständigheter, som sammankallandet af Frankrikes riksständer 4789 egde rum, en händelse, som blef signalen till franska revolutionen och alla dess för samtid och esterverld så soljdrika resultater. Den förändring, som de kongliga förordningarne af den 5:dje Jan. 4846, tillvägabringa i Preussens statsskick, inskränker sig bulvudsakligen till följande bestämmelser: De hittillsvarande 8 provincial-landtdagarne komma äfven att fortfarande ega bestånd. Men, så ofta statens behof så kräfva, sammankallar konungen dem alla samtligen till en förent landidag, hvars samtycke och garanti åro nödvandiga för upptagande af nya statslån och som dessutom eger alt i fredstider bevilja nya och förhöjda direkta skatter. Indirekta skatter och krigsgärder lorblir det således regeringen öppet alt pålägga ester godtycke. Petitionsrätten i alla icke rent provinciella frågor osvergår fran provineialständerna på den förenta landdagen och de förenta utskotten (om hvilka vidare framdeles), men är inskränkt till landets inre angelagenheter, så att den utländska politiken ej får ingå i ständernas sorhandlingar. Ålven later man påskina att konungens alsigt är, all icke allenast inför den förenta landtdagen, utan äfven inför det nedannämnde förenta stånderutskottet, hvarje gång lata framlägga en ölversigt al finansernas ställning. Ständerna sorsamlas å den förenta landtdagen, liksom å provincial-landidagarne, ståndsvis. Ständen äro till antalet 4, nemligen 4) furstar, grefvar och herrar, 2) ridderskapet, 5) städerna och 4) landtförsamlingarne, och räkna tillsammans 647 roster, al hvilka 80 komma på det första ståndet, 251 på det andra, 482 på det tredje och 424 på det sjerde. Dessutom erhålla äfven det kongliga husets prinsar (or närvarande 40) säte och stämma å den förenta landtdagen. Provincial-ständernas utskott komma älven alt