Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1847, sida 1

— ——— — — — AAA A —————— —ä—ä nä—————————— tion; och det beslutet af revolusionsriksdage fick, likasom mängden af andra, bort-sofisliceräs och förtydas. Såsom skäl till den liknojdhåt regeringen håruti ådagalade, har man misstän en beräkning, nemligen att förvärsva ett anhang på det helas bekostnad, underhålla split mellan stånden och så, efter gamla tiders exempel, med detta split öfverskyla tilltag och missbruk; men om än denna uträkning kunde till någon del ingå bland skälen till den handlosa lojhet, bvarföre man åsåg, huru ett Konungs och Ständers hoglidliga beslut tampades under fötterna, så är deck all anledning att misstänka, att hvad som egentligen föranledde det ombliga resultatet var brist på mod. Fruktan för all rörelse, så till godt som ondt, hade lyckats att svinga sig upp till bogsta styrelseprincip. Denna fruktan har varit smittsam. Uuder hela tiden, sedan det begynte antagas för gilvet, att den nu varande regeringen ändtligen på allvar skulle taga ibop med den så länge agjourneradens och med förskräckelse kringgångna nåringssrägan, har man, när beldst man velat, kunnat få böra folk, som icke haft något personligt interesse för eller emot, predika, att frågan vore en ömtålig fråga, och att regeringen icke skulle våga losa henne. Om jemförelse anställdes med den förra epoken, som dock hette en ahjelteaepok, så hade man visserligen också anledning till sarhågor, heldst som åtskillige haft all möda ospard att predika, det den nya styrelsen visserligen vore upplyst, välvillig, ärlig Åc. Xc., men — saknade beslutsambet och kraft. En eklatant, faktisk vederläggning af detta prat är bland de saker, som mest glädja oss; och om det icke är första vederläggningen, som nu kommit i dagen, så är det dock säkert den pålagligaste. Sanktionen å arfslagen ersordrade blott mod att förakta ett tätt trots, som af hvar ointeresserad menniska insågs hsila på intet annat än orättlärdigt förvårsvade positiva lagbud; men i fråga om nåringslagarne stodo privilegierne, eller rätteligen hvad okunnigheten ansåg för sådana, icke alldeles nakna, utan uppburos af en hop sofisterier om statsekonomiska och silanthropiska konsiderationer. bet gällde således icke blott att vara öfver fruktan, utan älven ölver en missförstådd blodighet. Modet är af olika slag: det ena går lugnt mot batterier, det andra mot spöken. Personer finnas, hvilkas puls icke klappar det rineaste lorlare inför den storsta sysiska sara, blott de se henne; men de äro mörk-rådde; i mörkret skällva deför santomer. De tro kanske icke på spöken; men de skapa sig skräck-gestalter al hvarje stubbe, bvarje los. Ulufvudsabligen är det sådane, som anse lifvet för ett stort skådespel; då de synas, är det egentligen, som de visa mod att se. De trifvas endast i det elimrande; de förstå endast det och sakna bade interesse och synförmåga for det, som icke för ögonblicket skimrar. Och icke blott så; de bafva äfven för det. Skälet är, att skimret är en sosism, antingen det uppenbarar sig i handling eller i ord. Det okonstladi rätta, den enkla tanken, barnet af det rena uppsmet och pligt-känslan, bäfvar icke för fantomer. Att regeringen icke är mörkeller spök-rädd, se der en anledning till uppriktig glädje! De svärigbeter, hon bar att bekämpa, bestå egentligeu i spoken, i gamla traditioner, inbillningar, politisk och statsekonomisk vidskepelse, gewonheiten. För mängden af menniskor se dessa ut såsom mycket farliga all röra vid; och vi halva, såsom sagdt, sett flera sundersamma förståsigpåare runka på hufvndet och hört dem ssramstöla ominösa ord om omöjlighet för regeringen att avåga företaga någonting genomgripande med skråkulten. Nu är det imellertid sjordt; och vän och fiende stå der likasom litet flata och se på hvarandra. 4Åh korslo tyckas de säga, eså besynnerligt! Den gamla helgedomen är anlastad, belåtena störtade; och likväl går solen upp i oster och ned i vester! och likväl går