Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1847, sida 1

vestra kustsarten. Vi bafva här, efter några dagars mildt väder och litet snö, äter en temligen jemn och angenäm vinter, med godt slädföre. ÅT eöHAiA33 —ä——— De nya Näringslagarne.) Dessa hafva somlige betraktat från statsekonomisk synpunkt, andre från silantropisk och sentimental. Kanske kunna de helt enkelt anses för asvart på hvitta å hvad som redan länge varit, åtminstone till största delen, en a fait accompliea — en förklaring, att sorhallanden, dem seder och opinion redan infört de facto, äfven skola finnas de jure. Hårmed vare ingalunda sagdt, att det icke sordrades mod och kraft alt göra det materielt existerande till formelt. Sverige är i allmänhet på den punkt, att gamla pergamenis-rimsor försvaras istigare, än allt annat, och ensamme kunna väcka en sorts fanatism. Uti allt har tiden utolvat en ofantlig magt. Anden bar vikit ur de flesta former; och detta nodgas man erkänna, men synes just dersore med så mycket större förbittring strida för dessa. Tala med hvem man vill, t. ex. om vår toma och upptorkade representation; och han vidsgår, att bon är endast en antiqvitet, oduglig sor denna tidens bruk och icke uppfyllande sitt ändamål. Men ändock hänga många sig fast vid henne och sörsvara den gamla trasan med fil och blod. Man erkänner väl med munnen, att man finner henne full af fel; men buru uppriktigt detta erkännande är, synes bäst al de medel, som användas, för att framställa hennes historia i falsk dager. Imedlertid är den pluralitet, som verkligen inser odugligheten af det besintliga, större än den, som vill arbeta för dess sörandring. Så är det med de civila och kriminella lagarna: ingen nekar, att de äro olämpliga, i många fall orättvisa och förnedrande; men densamme, som erkänner detta, är dock ljum och träder tillbaka, så snart fråga blilver att lägga handen vid en omskapning; de fleste hisna för det halsbrytande verket, och de få, som icke anse det böra företagas, lyckas icke sällan att stegra de andres obeslutsamhet till en viss fanatism. — Med de religiösa dogmerna är förhållandet ungefår enahanda: få äro de, som icke mellan fyra ögon erkänna, alt dessa dogmer äro ett tomt, liflöst skal; men hos desse samme, som så erkänna, är det icke alldeles omöjligt att väcka en smula rysande fanatism, om någon kättare tager de gamla läroformerna i allvarsamt skärskädande. På samma sätt förhåller det sig med — hundradetals andra ämnen; och skälet sör senomenet är en viss själens lättja, som befästar det stora svalget mellan olvertyselse och handling, mellan principers erkännande och verkställande. De, som förstå att bearbeta denna lätija, hafva eu icke otacksamt fält att odla. Det mest i ögonen fallande profvet på detta förhållande är dock, hvad som förelupit ifråga om nåringsforsallningarna. I längliga tider halva den gamla skråorganisationen och tvånget varit erkända för, bvad de varit, en landsplagas Vid revolutionen, då en bop länge närda känslor gåfvo sig luft och likasom en tillstymmelse till lust att handla uppenbarade sig hos nationen, då bröt äfven harmen mot näringstvånget ut och var så oemotståndlig, att det med ett penndrag utströks ur landets författningar. Styrelsen var dock svag nog att gilva ester för en reakUr Winterbladet.