Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1847, sida 1

Som straalet har i Nord, Med llelle og med Shjalde Du skifted Gammensord, Du veed og, hvad det voldte, At Nordens Heleold, Som Sverigs Karl den Tolvte, Blev skudt i aabent Skjold. Tag Bladet da frå Munden! Iskeenk os Vinen klar! Tag op fra Harpebunden Det lys, du lenge bar! Tend det, saa hvad du siger Vi paa din Mund kan see, Og see, at Nordens Riger Var immer Eet i Tre! I Upsal og i Leire Og saa i Nidaros, Skal over Doden seire, Med Nordens A and, din Roes, Og hvor du laa begravet Engang paa Aanders Viis: Fra Island over Havet Gjenlyde skal din Pris! Derefter föreslog pastor Grundtvig, på anmodan derom, den egentliga minnes-skålen, i det han yttrade, att han redan i sitt föredrag hade framställt det bästa, ban visste, beträffande Nordens bistoriska minnen, och säledes nu blott kunde tillägga den önskan, att den nordiska andan mätte lefva så länge sol, måne och stjernor lyste, ty det var dessa ljus, som blesvo tände vid dess sodelse. — Derefter upprepade kandidat C. Ploug, som var ordförande vid festen, namnen på de trenne skalder, hvilka bade gått till hvila, sedan man första gången vid denna fest bade tömt minnesbägaren, i det han tillika fästade uppmärksamheten dervid, att skalderne, mera än andra, hade fordran på att ihågkommas, när mianets skål blef drucken, alldenstund de fullt ut så mycket som historieskrifvare fortplantade minnena genom tiderna samt ulbredde och inpräglade dem bos folket. Han nämnde då Henrik Wergeland såsom den, hvilken bade representerat den ena sidan afden norrska solkandan, en naturlig och berättigad rigtning i dess utveckling, nemligen såsom den motsats till de tvenne andra brodrafolken, genom bvilken det norrska folket nödvändigt bade mäst röra sig, for att en gång, såsom talaren boppades, komma till likhet och gemenskap wed desamme. Då det norrska folket efter ett långvarigt omyndighetsoch förnedringstillständ plötsligt hade kommit till sjelskänsla och borgerlig frihet, så var det naturligt, att den nyvaknade solkandan skulle vara nagot ohändig i sina första rörelser, och att forntidens bittra minnen afpräglade sig i desamme. bet var dessa rorelser, som man återfann i Henrik Wergelands litterära och politiska verksamhet; men just derföre borde ban vid detta tillfälle ihägkommas. Talaren nämnde derefter skalden Carl Bagger, hvars lesnadsträd redan i förtid bade statt sasom en af stormen illa medsaren stam, men hvars innersta kärna dock hade varit äkta dansk ocb från hvars topp dock stundom hade klingat toner, så rena och sköna, att de icke skola förgätas så länge danskt språk och dansk litteratur finnas till. — Slutligen nåmnde talaren Esaias Tegner, hvars klara, de båda andra vida olverglänsande skaldestjerna nyligen hade bleknat. Men just derföre, att bans namn var alla de närvarande dyrbart, hans skrifter alla bekante och smärtan öfver hans bortgång så ny bos alla, ansäg sig talaren icke behosva förklara orsaken, hvarsore ban vid miunesbägaren nåmnde hans namn. När ban blott erinrade ahorarne om, att icke blott i Norden, utan älven i nästan hela det civiliserade Europa, det knappast fanns någon bildad yngling, hvars hjerta icke klappat vid Fritbiofs lycka, knappast någon ädel qvinna, hvars bröst ieke darrat vid YUngeboragas klavan? knannact nå