Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1847, sida 1

olycksbåndelser icke inträffat, fullt betäcka utgifterna för året, och derigenom utgöra en nävorlunda säker garanti för alla bolagsmännens gemensamma deltagande i de brandskadeersättningar, som under året komma att utgå. De fördelar, som genom en sådan premiernas sorhojning skulle uppkomma, och olägenheterna af det närvarande motsalta lörhallandel äro så många och stora, all jag icke kan underlåta att derpå fästa bolagets synnerliga uppmärksambet. Härvid anser jag i främsta ruumet böra tagas i betraktande den större eller mindre benägenbet för delaktighet i bolaget, som är en naturlig följd af asgiflernas erläggande vid årets början och vid dess slut. Det fordras icke mycken kännedom af menniskolynnet för att inse, att en skyddsafgift med längt större beredvilligbet erlägges, då man ännu svälvar i ovisshet hvem olyckan skall träfta, än då man redan erfarit, alt man icke varit hotad al någon fara. Vid årets början skall säkerligen hvarje klok och tänkande sorsäkringstagare gerna underkasta sig de för säkerhets vinnande nodvändiga utgisterna, då han derigenom betryggas mot en förlust, för hvilken han hvarje ögonblick under årets lopp är blotuställd; men sedan sarans tid är förbi, skola troligen de fleste tycka sig med samma utgifter allt för dyrt betala ett skydd, som de då finna hafva varit öfverflödigt. Om vi i ersarenbeten söka ett stöd for denna sanning, behöfva vi ej gå längre, än till det sist förflutna året. Bland det stora antal delegare, som i följd af de oväntadt stora tillskoltsafgifterna uppsagt sina försäkringar, torde icke vara få, som utan betänkande skulle erlagt samma algift, så länge de ännu sväfvade i ovisshet, huruvida icke deras egendom innan årets slut kunde blifva lägornas rof. Och hvad är väl dessutom vunnet genom det korta uppskofvet med betalningen, då brandskadorna, sasom hvar och en lätt inser, ändock alltid mäste betalas? För den enskilte delegaren kan detta anständ sällan medföra någon särdeles fördel, då summan, som betalas, är så liten i jemförelse med den försäkrade egendomens värde; men för bolaget i sin helhet medför detta uppskof likväl en icko obetydlig sorlust. Reglementet stadgar, att brandskada skall, sedan den blilvit bebörigen styrkt, genom styrelsens försorg genast ersättas. Detta kan endast ske genom lån eller räntebärande obligationer. Ranlan å sådana under förra året upptagna lån uppgick till omkring 5,000 R:dr. Om nu den afgilt, som under namn af tillskott utgått vid årets slut, redan vid årets början blifvit till större delen iabelald, hade denna rantesorlust dels undvikits, dels blifvit mer än fullt betäckt genom den under ärets förra hällt upplupna räntan å de inbetalda medlen, och bolaget skulle säledes utan någon kännbar olågenbet för försäkringstagarna haft en besparing af omkring 4,000 RB:dr, nära nog motsvarande hela lorvalldiagskostnaden, Svårigheten för styrelsen, att vid intråssande större brandskada genast anskaffa erforderliga penningar torde ej heller böra förbises. Landets lyckliga penningeförhållanden under förra året gjorde, all privatbankerna utan betånkande kunde sorstråcka bolaget med de äskade lånen. Men om deremot den allmänna penningeställningen varit sadan sow for 3 å 4 år sedan, hade troligen bvarken Smålands eller någon annan privatbank vägat att utlemna så betydliga län, Hvarifrån skulle styrelsen då på en gång tagit 440,000 R:dr banko? Styrelsen har sig visserligen medgifven rättigheten att utgilva räntebärande obligationer; men oberäknadt att dessa icke kunna anskaflas utan betydlig kostnad, skola de svärligen blifva gångbara i allmänna rörelsen, och den brandskadade således dermed föga belåten, då penningetillgången inom landet icke är sådan, att kapitalisten inlöser dem. Och skulle det äter lyckas, att sprida sådana obligationer i rörelsen, till hvilket ändlöst besvår för ombudsmännen och kostnad för bolaget skall icke deras inlösen leda, då de, såsom älven i år med en