deumug, au den belackt bevakningskostnaderna. Dessutom står bolaget till dessa konkursmassor efter min tanka i ett ganska obestämdt och tvetydigt förhållande. Styrelsen, äfvensom åtskilliga borgenärer, hafva väl betraktat konkursen såsom en transaktion, hvarigenom egendomen öfvergått i annor egares band; men om konkursmassa underlåter att genom sådan anmälan, som i 43 2 sägs, ikläda sig full ersåttningsskyldighet för inträlsande brandskador, och egendomen emellertid uppbrinner, så anses den troligen af domstolarna hafva brunnit icke för. massans utan för försäkringstagarens räkning, och bolaget ålägges måhända att lerana full ersättning utan att belaget å sin sida har någon förminsrätt för de tillskott, som för den försäkrade egendomen borde ur massan utgå. Genom den vid 9 2 af styrelsen föreslagna förändringen af reglementet är visserligen delta orättvisa förhållande till en del afjelpt; men lättast och enklast skulle det förekomwmas genom en sådan förhöjuing i årsafgisterna, att alla ömsesidiga anspråk såväl ä bolagets som cessionantens sida kunde genast vid konkursens början upphöra, och massan anses vara helt och hållet skiljd ifrån bolaget, så vida den ej för sin egen del anmäler sig till försäkringsrättens bibehållande. Icke sällan inträffar den händelsen, alt genow dödstall, utflyttningar på landet, lörsäljningar m. m: försäkrad egendom under året antingen helt och bållet förskingras eller uppbör att vara förvarad på sådant ställe, der den kan eller får försäkras. Forsäkringstagareu qvarstär likvål enligt reglementets föreskrift i ersällningsskyldighet för inträfsande eldsvidor till årets slut, utan mojlighet, alt å sin sida kunna göra någon deremot svarande rättighet gällande. lläruti ligger onekligen en stor obillighet, men som i foljd af ärsafgifternas närvarande beskaffenhet torde vara nödvändig. Deremot skall en på detta sätt asgående sorsäkringstagare genom en vid årets början erlaggd högre algilt alltid kunna anses hafva skattat tillräckligt till bolagets gemensamma säkerbet och således kunna skiljas från bolaget med samma dag han visar, att hans rätt till brandskadeefrsaltning genom egendomens bortflyttning eller förskingring helt och hållet upphört. Det enda inkast, som egentligen kan göras mot den hbår föreslagna sorhojningen af ärsafgifterna, är, att då, under ett lyckligare år, en större eller mindre del af den samlade fonden icke åtgår till brandskadors betäckande, de delegare, som vid slutet af ett sådant år algå från bolaget, tillshjutit mera, än beholvet påkallat, och således bidragit till samlandet för sramtiden af en sond, hvaraf de icke kunna draga någon fördel. Men denna befarade orättvisa förekommes ganska lätt genom den utväg, som är vidlagen af alla tyska bolag. hvilka grunda sig på principen af ömsesidig ansvarighet, nemligen genom utdelning af öfverskottet vid årets slut. Uträkningen och utdelningen af en sålunda uppkommen dividend skall säkerligen icke förorsaka Styrelseu och Brandstodskommitteerna mera arbete och besvär, än de nu så obehagliga tillskotten. De, som afgå från bolaget vid årets slut, utbekomma sin dividend, och de öfriga räkna den sig till godo vid erläggandet af följande ärets ärsalgift. I ingen premierna. Då bolaget är så stort, att det, oahladt denna inskränkning, kan utbetala A 6 2 millioner i ersättning, minskas icke serdeles derigenom försäkringstagarnas såkerhet; men om det lyckas de skånska städerna, att tillvigabringa ett sershildt bolag med en ansvarighelssununa af 3 a 4 millioner, och de un reglementet inlagga en dylik inskränkning, så blir den sikerhet, bolaget lemnar försäkringstagarna, nalurbgtvis högst ofullsländig; vidtaga de åter icke delta försigtighetsmilt, så äro alla delegarna blollstäallda för en nästan ruinerande brandshadeersaltning, i händelse en ovanligt stor och härjande eldsvåda skulle inträffa; och hvarföre skulle en sådan icke kunna inträffa i Malmö, Ystad eller Christianstad så väl som i Hama 9 Ass Jo i