Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1846, sida 1

af bekanta grundsatser och poliliska åsigter sräntrader alltid den minister sitt embete, livilken olverrostlas i en principfråga, eller i en sak af stor vigt. Om man också medqgifver, att förhållandena hos oss icke göra ett dylikt handlingssått användbart i hela dess vidd, så måste man äfven ä andra sidan tillstå, att en kunglig radgilvare, hvars mening i de mest vigtiga angelägenheter ständigt och jemt, eller blott ofta, lorbises, icke längre med heder kan bekläda sitt embete. I saker af ringa vigt och af föga politisk betydenhet skulle det dock endast vara en egensinnighet om en radgilvare icke ville biträda en af Konungen uftalad asigt, hvilken moflisivis icke olverensstämde med den, som ban sjelf hade om saken. bet gifves många tillfällen, der en obetydligbet mäste afgöra hvilketdera al två ting, som man skall bestämma sig för, och det skulle vara orimligt alt fordra, det hela radgifvarepersonalen, ebutu den hade bestämt sig för det ena, icke, utan protest eller resignation, skulle kunna gå in på det andra, om Konungen sunne skälen dertill osvervägande. I sadana saker kunde det således icke blilva fråga om ansvar, antingen det ena eller det andra vunne soretrådet. Ven der, hvarest det uppstar fråga om tagligheten al ett regeringsbeslut, antingen huruvida det kan bestå enligt konstitutionen, eller dess förderflighet är ogonskeulig, der bör protesten vara uttrycklig och kraftig samt förenad med resignation, atminstone al den, som, antingen genom kontrasignation eller verkställande af beslutet, skulle bidraga att gifva det gällande kraft. Ty är det möjligt för Konungen, att, oaktadt alla rådgilvarnes protest, sa eu beslut fattadt; så är ansvarigheten endast ett bländverk och protesten en tom formalitet, med hvilken man efter behag kan drifva det mest afskyvärda gyckel. kunna raådgifvarne genom att blott diktera en protest till protokollet befria sig från allt ansvar, så står det dem öppet att med sina protester drifva det mest eländiga spegel. fåkteri, öfver hvilket ingen kontroll är möjlig. Den konstitutionella Regenten vore då, lika litet som den absoluta, hindrad från att fatta och utföra hvarje, om än aldrig så grundlagsvidrigt, beslut. Radeilvarne hade ju pa det kraftigaste protesterat ; ingen kunde dragas till ansvar, ingen onsvarighet existerade; hela konstitutionen stode kraftlos på papperet, eller blefve tagen till rättesnöre blott vid de tilllällen då det solle Konungen in att rätta sig efter dess söreskrifter. Vill man se en intruktion för de män, som fått sig anförtrodt det ansvarsfulla och maklpåliggande kallet att vara de svenske, konstitutionelle Regenternes rådgifvare, så finnes en sådan uppställd i de motiver, som 1809 års konstitutionsutshott lade till grund för den då antagna Regeringsformen, nemligen i de delar, som angå sattandet och utförandet af regeringsmaktens beslut. Makten att slyraa, beter det deri, atillkommer odelad konungen; men hans ebeslut kunna ej förhastadt fattas, icke bestamamas efter ensidiga underrättelser och råd af adolda personer, utan ansvarighet. — konunegen mäste i alla mål lata sig upplysas al ett cofsentligt statsråd, hvars ledamöter, ställde uneder ansvarighet, icke blott lör deras yttrade aradslag, utan äfven för deras tystnad då, när ade bordt råda, måste sjelfve sorgsalligt söka aUpplysningar, för att bevara sitt lif, sin välofärd och sin heder. a abå detta sälta, lorisara grundlagsslifstarne, goch genom de öfriga medel, som äro föreskrilene i afseende på ärendernas beredande, bör akonungen icke i något fall kunna missledas, bör aallmänna rösten icke kunna hindras att genom nåOson organ tränga fram till honom. Den oafbrutena vanan att-höra råd, allvarligt och högtidligt gifana, skall i en ung monarks sinne dana och i en mogen Konungs stadga aktning för sanning 57 1 BA —