Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 december 1846, sida 2

himlahvalfvet på sina skuldror, med omskrinten: Jag har styrka nog alt bära en sådan borda. Det hörde till Peters svagheter, att öfver eröfringen af den minsta vrå låta slå praktfulla skådepenningar, derföre uppklarnade hans ansigte något, och Katharina frågade sinek ande: hvad som oroat honom? — Jag tänkte på Alexis, — svarade han, — de skola snart fora hit honom, såsom långe, såsom missdadare, och likväl är han min äldste son, enligt gudomliga och menskliga lagar, arsvinge till min krona. — Hvad, — fortsatte Katharina, — sådana griller plåga halwa verldens herre? Jag tänkte grubblande på planerna till kriget emot Persien, det är elt skönt land, vi måste eröfra det, Jag sröjdar mig redan åt dess rosenlundar. Ötverlemna omsorgen om Alexis bestraffning åt mig och Menzikotf. Peter rynkade pannan, — Menzikoff, — upprepade han, — ditt förtroende till honom är alltid obegränsadt. — Ja, visst, — fortsatte Katharina, — han är den klokaste, trognaste tjenare, han har för länge sedan insett. att Alexis, oassedt sin sista förbrytelse, sin förrädiska lomskag flykt, är oförmögen att regera. Om jag skulle vara så olycklig att öfrverlefva dig, ech finge se dilt verk gå under i en veklings och presttjenares händer. IIOn tryckte sin näsduk till ögonen. — Dock huru kan jag hafva sådana löjliga bekymmer? Står dn ej i blomman af din kraft och skönhet framför mig? Lefver för oss icke i minejhul da, blomstrande gosse det djufvaste hopp? Är den der Alexis en majestälsförbrytare, som redan Statsklokheten bjuder dig att straffa? (Forts.)