Ännu nigra ord om Radikalismen. IV. Vände vi oss deremot ännu en gång för ett ögonblick från nutidens larm till det förflutnas stilla rike och spane derstådes omkring efter analoga förebilder tor vissa nuvarande förhallanden, så skola aden gudomliga rättenso larmande väktare väl med ett slags råddhäga och tvekan lagga sin sorstörande haud på nägra af dem, men andra deremot skola de lata sorblifva oautastade. Manner, sådane som Sokrates, de begge Graccherne, Luther och andra dylika halva på sin tid i radikal anda opponerat sig mot den i Stat, Kyrka och Vetande bestående tingens orduiug, och deras bemödanden hafva, allt efter deras olika resultater, blifvit osverlemnade åt esterverlden, än under benämningen reformer, än under benämningen valdsamma omstoriningar. Sautlige desse resorwatorer hafva försökt att göra sig allt tydligare och klarare redo för den lornustsenliga råttsgrunden lör alla deras stråfvanden. Detta har imellertid på intet sätt hindrat den historisktpositiva rätisoch statskunskapsskolan att tråda i skrankorna mot desse radikalismens historiska föregängare, liksom t. ex. Lutner under den hyperhislorisko Leos händer icke kunde undga det missodet att blifva betraktad såsu den lam revolutionar.o Detta har, så att såga, sedermera blitvil bemälte skolas anmaninasord, en formel, som förmedelst sim dupbelhet varit synnerligen lämplig till att göra hvarje motsats till den stela absolutismen eller den lega servilismen misstänkt. Men för att kuima uppfatta hvad det är, som gifvit den äkta radikalismen sin tillvaro och hvarigenom han till alla tider kunnat vindicera de honom tillkommande historiska rättigbeter, behölver man blott kasta en blick tillbaka i historien, hvilken bar att erbjuda minnen nog (till tröst, styrka och uppmuntran under nuvarande förhållanden. Radikasismen är i sitt innersta våsende af en på djupet gaende halt, säsom äfven sjelfva dess namn antyder. Relormation eller revolution äro de enda medelvägar, på hvilka ban framträder i dagsljuset. Det är hans motståndares egen skull, om han för sitt framträdande beholver välja den sistnämnda. Dewa hvad beträffar den ideella uppfattningen afaradlikalismen, hvilken uppfattning dock på intel sätt får betraktas säsom en sorständets ahstrakta produkt, emedan den har fulla empiriska bevis till stöd for sin existens. Lätom oss nu vända oss till de nyaste företeelserna inom de politiska och sociala rörelsernas område, förmedelst hvilka benämningen radikalism i sitt nuvarande, egentliga ordasorstand kommit i svang! Hvad beträffar dessa rörelser, som knappast änpu hafva en forntid, utan med all den personliga lidelsernas häftighet sträcka sig till nårvarande tid, kan man icke nog ofta med besinning och lugn söka göra den satsen gällande, att man icke, såsom vi redan förut erinrat, af en hop rent godtyckliga individuella åsigter och omdömen får sammansalta en chimer, som sedan för den okunniges fantasi kan uppblåsas till ett vidunder, hvilket dock i sjelfva verket icke existerar an norstädes, an i de latlvognes och förskräckles egen inbillning, eller, för alt nu tala rent ut, i frihetsfiendernes bedragliga förespeglin gar. Huru ypperligt en operalion, som gar ut på all under nyssbemålte Skrackbild hånföra alla enskilta utbrott af polilisk fanatism och partiellt vansinne, skall komma dem till pass, det visar oss tillfyllest Europas nyaste historia, och i synnerhet Frankrikes och Tysklands. När Frankrike för något ofver ett halft århundrade sedan skakades af de valdsamma konvulsioner, i hvilka så mången velat sinna sröet till alla de sarliga liberala tendenser, som sedan utbredt sig öfver Europa, då höll man sig blott tll verkningarne, men förnekade eller dolde orsakerna. Man bestred nodvändigheten och alltså äfven sanninxen af denna fris