den säger, då den ständigt framkommer med dessa och dylika påståenden ? Men låtom oss lven antaga, alt det allenast är förmögenheten, som skall representeras, så fråge vi: om icke den sattiges arbete älven är en förmögenhet, och om han, för alt betrygga densamma, icke bar något interesse i statens upprätthållande och vålgång? — bet gilves på de britliska öarne 8 wmillionet menniskor, som lefva af deras nånders verk. Åntage vi nu, att hvarje individ af dessa i medeltal förtjenar 12 sbilling (omkring 12 R:dr R:gs) i bvarje vecka, så uppgar deras inkomster veckligen till 4, 800,000 e sterling, månatligen till 19,200 000 f 2e och årligen till 240,000, 000 s. och likfullt har aristokratien den oförskämdheten att påstå, det den arbetande klassen icke har någon rättighet att blifva representerad! ben engelska aristokratiens årliga inkomster beloper sig till omkring 30 ,000,000 g den arbetande klassens, såsom nyss blitvit vådasalasdt, till 210,000, 000 e, och likväl våÅgar årislokratien såsom rättsregel uppställa den salsen, att endast förmögen beten får ega säte och stämma i nationalsörsamlingen! Illärtill kommer ytterligare, att, då det i England saknas all beskattning på fast egendom och pekuniär förmögenhet, och beskattningen soljakteyliken endast år indirekt, så måste de arbetande och nårande klasserna nästan uteslutande bära alla skattebördorna. Då staten med rätta af sina medlemmar fordrar, att alla dess lagar skola hörsammas, så är tydligt och klart, att hvar och en af dessa dess medlemmar äfven har en obestridlig rätt att deltaga i stiftandet Val statens lagar, antingen personligen eller sooom ombud. Vore förhållandet annorlunda, så skulle den af de konstitutionella staterna och i synnerhet af England utbasunade grundsats , vati: lagen är ett uttryck af hela folkets gemensamma vilja, vara falsk. Frän alla sidor aberopar man sig på skydd och stöd af den allmänna opinionen ; alla partier grunda offentliggörandet af sina anspråk på nationens förtroende; nodvändigbeten att underkasta de lagstifviande och juridiska sforhandlingarne en offentlig kritik är allmänt erkänd; det förnuftsenliga al allmän rösträttighet kan ej beller förnekas eller med giltiga skäl bestridas: det blir soljakteligen förnultsstridigt alt berömma sig öfver en pluralitet, som man endast förmedelst de i representations-organismen förevarande större brister och felaktigheter lyckats tillkämpa sig. Hela sortjensten ligger, så att såga, deri, alt de asgisna rösterna blifvit rigtigt räknade, eller att vinga olagligheter under deras algikvande blifvit begängoe — och denna negativa fortjenst utskriker man sedan såsom något alldeles utomordentligt.... Sanningen är en, men villsarelserna äro många och hvarje menniska har sina. Någon större, än deras, som vilja tillägga en majoritet af några få ministeriella röster namn Poch värdighet af nationens gemensamma ölvervurgelse, kan dock näppeligen gifvas. Allmän rösträåttighet är det enda medel, hvarigenom den verkliga pluralitetea af nationen kan sättas i stånd au gilva sin opinion tillkänna. Utan en sådan, utan fria och allmänna val kan man , aldrig komma till ett säkert resultat af hvad ett folk i politiskt hänseende vill eller icke vill: hvad det till afhjelpandet af förevarande brister, , oråttusotr och olägenheter anser böragoras eller