8 861—11 1117d0PE 8 UDÖÅJNUTUT(111411 11111vG FEPSTMuUTMHSeS bör förvägrats alltsedan tryckfrihetslagens tillkomst pi den grund, att blow första momentet al 5 2 tillämpas, hvilket tydligen föreskrilver rättegngssättet i trycklrihetsmål sålunda, att genom förhör med parterna (ej viunen) åklagarens slutpåstående och den tilltalades förklaring, ransakningen fullbordas bör. 9). Ånnu bar aldrig d4:te mom. här fått gälla, utan i afseende på sjellva aklagan, det vill säga stämningssättet, m. m. Aldrig såsom grund för ransakningssättet. Ålerstär således: hvem har rätt? En domare i Skåne, eller flera i hulvudstaden 10). Jag önskade, att den förre haft det; men betvislar, att de andre få; orätt. Artikelforfattaren bar tagit mina ord, såsom gillade jag sjellhämnd, i allmänhet, då lagen ej är tillräcklig eller betryggande. Detta är ej rätta förhållandet. Jag tror mia bafva tillräckligt svarat med min person, i det sallet, för att blifva trodd påg mitt ord, att jag tänkt lika med Thomas Thorild, då det gällt mig sjelf. Men ett är att gilla, och annat är alt fördoma andra, om de i sortrytelse osfver en oförtjent, offentlig skymf, icke ega nog kallsinnighel, nog tålmodighet, alt lata dervid bero. Den offentlige mannen, om han är somvetslugn och säker på sin olvertygelses mognad, lemnar ät framtiden att döma mellan sig och belackaren. Den okände, obemärkte, i enskilta lifvet begränsade mannen, har ej samma utsigt till rättvisa i opinionen. Jag tror derföre, alt man ej bor sorundra sig, om sjellhämden blifver hans naturliga tanka, då ban af lagen har ingen rättvisa att vänta 11). I detta fall torde det tilsatas mig att åfven stödja mig på auktoritet — och om jag åberopar en så stor man som Benjamin Franhlins, !?) torde den uppväga både artikellörfattarens mening, min enskilta och sjelfve Thoribls. Så länge man dessutom, i vårt land, dagligen, om ej alltid lagligen nyttjar käppen mellan herrar och tjenare, belallande och lydande, polismakt och medborgare, så får man ej undra, om den tyltes till .... bämmande af en lömsk och insam oförrätt. — Att det shulle vara mera brottsligt om sådant sker för att hämna en tryckt, än en skrilven eller mundtlig, kan jag ej satta; och ——— I) Ifrågavarande lagrum innehåäller! icke ett enda ord, som nekar; parterna attå få afhora viltnen. Men när nu detta lagrum icke nekar att vittnen få afhoras, och st:te momentet af samma 3. uttryckligen foreskrifver, fatt ählagan iaf enskildte personer skall handteras i alla delar efter det tåtteganassätt, som srycksrihetslagen och allmän lag soreskrisva; så är tydligt ioch klart, att parterna ega tull rättighet, att, om de så för godt finna, låta instamma vittnen och vid allmän domstol få dem på ed afhörde. Ått hufvudstadens domstolar icke tolkat lagen så, är hogst anmärkningsvärdt och stridande bade mot grundlagens anda och bokstaf. Amnet borde verkligen göras till en riksdagsfråga och underställas Ständernes och Högsta domstolens prolning. 10) Att domstolarno i hulvudstaden mer än en gång: dömtä på ett sätt, som näppeligen nåson landsortsdomstol ville göra efter, bafve vi många gånger halt exempel på, och korrespondenten har sjelf esomoftast papekat deras rättsvidriga beteenden, syunerligast hvad polismyndigheten beträlfar. Att korrespondenten då: velat ash; deras bandlingar hemta argumenter emot deaf oss mot hans åsigter gjorda anmärkningar, har verhligen på en gång olverraskat och förundrat oss. 11) Ännu vidhaller vår korrespondent sats. Vi kunne på intet sätt förklara oss orsaken till denna hans ihärdighet att vilja försvar ra en sak, som icke med förnufts-skäl och lagliven låter sig försvara. Ma un iwellertid ibans åsigt gälla för; hvadz den kan! Vi vilje icke mera tvista med bonom om rättsenligheten eller obelogenheten af densamma. 12) Det var just Benjamin; Franklins yttrande i Gazsette Federale för den 12:te Sept. 4789, denna