JGLA -;4 C2k sikvär sker detta sednare ibland vårt kåpp-lappra folk, rätt ofta, utan alla utrop och verop i tidningarne. Om jag således haft rätt eller orätt i milt påstående, lemnar jag villigt till hvarje läsare att döwma. Att imellertid kuren här hast sitt goda med sig, synes flera omständigheter redan vittna.!3) Att deremot Jury-eden icke betryggar den sforsördelade, det bar under tideu redan ännu en gäng visat sig 14). Det torde således vara bäst, att tiden fir utveckla hvem som haft rätt: artikelförfattaren, eller jag. Alt vi begge en gång komma öfverens om, att Lagen wäste; förbättras, tycker jag mig kunna förutsäga. 13) Korrespondeoten talar här ett mörkt tal. Gäller hans anspelning utgilvarev af Söndagsbladet, så tycks användandet af de Franklinska sjellbåmndsmethoden icke just bafva burit några synnerliga frukter, alldeastund bemälte tidning tillåter sig samma grolaecter och personligbeter nu som förut, ehuru man tyckes hafva fattat till prinelp. att endast möta dem tystnadens vältalighet. 1) Se der bafva vi det ställe i vår kortespondents genmåle, hvilket vi i vår 5:te anmärkning sorbehollo oss att få taga fasta på. I den punkt, der bemälte anmärkuiog gjordes, yttrade korrespondenten, att, tryckfrihetslagen sjelf bjuder jurymänuen att hellie fria än fålla, nu åter klandrar ban juryn just derföre, alt den följt denna regel. Huru förklara dessa uppenbara motsägelser annorlunda, än att korrespendenten lagt sin subjektiva känsla, men icke råttsprincipen, till grund för sitt hlander af trychsrihetsnämadens nuvarande sammansättving? — Men hvad bevisar då i sak detta klander? Må allmänheten pröfva och algora! Henne tillkommer i alla fall utisista instansen den algorande domsrätten. Red:s anmärkningar. Vi hafve nughärstädes fatt oss en rätt allvara Mattan fll 3 uOn eonanet