KORRESPOND DENS. Stockholm den 24:de Nov. 1846. Hennes MaJeståt Drouningen hitkom tidigare, än man sormodat, eller redan i gär afton kl. 8, med hrinsarne Gustaf och August från Norrköping, på angfartyget Raketen.? Den sistnämnde är ännu mycket matt, efter den langvariga febern; men för hans tillfrisknande synes nu allt vara lotvande. Ehuru sängliggande, lärer resan icke medfört för bonom nagon olågenhet-. Ifrån landet har väl redan en och annan al de förnäma redan iusiyttat; men ännu vistas flera qvar pa sina egendomar, så att den så kallade högre societeten ännu lefver temligen tyst. Deremot fiuner man de offentliga nöjena ganska slitizt bevistade af publiken. Här råder i öfrigt ett lugn och en stillhet, som skulle vara afundsvärde, om de kunde anses såsom en löljd af allas belätenhet, eller, ifall detta är för mycket begärdt, af allas öfvertygelse, att allt är så bra, som det kunde vara; men thyvärr synes det snarare härleda sig af den tro, alt det ej är värdt röra i det murkna statsskickets delar sorr, ån de falla af sig sjelf. Det omtalas, att då Representationskommitteen om nagra dagar sammanträder, motes den af underrättelsen: att de vigtliga statistiska tablaerna icke ifrän alla häll inkommit. ÄÅlven Skatteregleringskommitteen, af hvilken man med skäl väntar något, lärer helt oförmodadt stolt på binder, i bristande upplysningar. Näringssrihetslrågan står och väger, i alvaktan på att vigtskälen justeras; och al de mänga andra reformerna höres intet. Imellertid har mangjåtminstone åter haft glådjen af en ordensdag, med riddareutnämningar. U—trikesministern fick det bimmelsbla bandet, i stället för det svarta; få nu se, om han deraf kan förmås, att ej längre se allt i svart. Generalfälttygmästaren fick en krachan; amiral v. Sydow gula bandet; statsrådet Munthe och biskop Bruhn Nordstjerne-kkommendorsbandet; en hel hop andra riddare utnämndes, och bland dessa t. s. justitiekanslern, som man sagt bade sorlorat kompassen, men nu synes hafva styrkt lyckligt nog efter — Nordstjernan. Med ett ord: Du är då ordensväsendet åter på god fot — och så blifver det väl troligen äfven med allt det osriga af royautgens appertinentier, säsom det i gamla akter kallas. Under dessa dagar har imellertid Stockholms stads styrelse visat en ovanlig energi, och synes verkligen föregå landet med ett lärorikt exempel, att man måste rifva ner det gamla om man vill bygga upp något dugligt nytt. Den låter utan skonsamhet nedrifva södra slagtarhuset med alla de otaliga hybblen och krypin, som under tidernas tider uppstått omkring deta högvigtiga ställe och den närbelägna slussen. Hår nedryckes det ena taket efter det andra, den ena väggen efter den andra; och detta allt för att bredvid den gamla låta bygga en sluss, som skall blifva större, djupare och bättre, än den. Det är hemskt att skäda, med hvilken oförsynthet de gamla avordnadsvärdas byggnads-ämnena behandlas: huru de privrilegierade slagtarne, månglerskorna, siskköperskorna, slåsk-, korsoch sylt-madamerna, m. sl., drifvas ur sina bodar, för att lemna rum ät den nga idgen — under det mängden , ovetande om att denna är så viglig för sjöfarten och handeln, stär och undrar öfver, att man på det sättet förstör bela den gamla, välbekanta trakten. Så snart den likväl får fornimma, att orsaken är den, att den gamla slussen icke kan medhinnå slassa alla fartygen; alt dessa derföre få ligga hela 8 dagar och vänta, under den lifliga seglationstiden; att stadens handel deraf lider, seglationen minskas och rörelsen försvåras: så säger dem sunda förnuftet, att den der rifningen icke är så tokig, som det ser ut; och inPD sccc — A föll, ? —