SKåttvasemdet Vår ILITMTLTLCAMdTL, IIId9IC DoådJd 3d801u dragare fram allt hvad militär och prester och embelsmån bebhöfde; en annan jury fällde samma tidning, för det den ifrågasatt att konungen borde betala bevillning för sitt apanage, och alt han sjelf borde vara mån, att betala personliga afgiften, ty, sades deri, bvad skulle solkel säga, om det visste, att det bade en konung, som ej stod i mantal. Detta oskyldiga skämt, ett vanligt svenskt ordspel, förde en ansvarig utgifvare på fästning, oaktadt jag sjeli erbjod mig att styrka, att ban aldrig sett skriften eller dessa åtalade orden, utan erbjöd mig att såsom boktryckare sjelf lida straffet 4). I dessa juryer suto likväl flera landets högsta, krachanerade embetsmän och utvalde personer af den så kalJade Skeppsbro-adeln. Frågas om dygden och eden ledde dem? Dygden, som bjuder att heldre befria tio skyldiga, än straffa en oskyldig; eden, som bjuder att följa lag och samvete, och tryckfrihetslagen bjuder sjelf att hellre fria än fålla 5). Nej visst ej! Men det finnes andra krafter, som verka — och kanske skulle det ej på 4850-talet kunna låta göra sig, hvad man man kunde göra på 4850-talet 6). Nog af att ej vår jury betryggar hvarken den anklagade eller den skymfade, det vet en hvar 7). Al: en jury, sammansatt af ibland ett stort antal aktade och sjeljständige män, efter tur eller genom lottning för tilllället beståmde medlemmar, skulle erbjuda större garanti, det kan väl ej nekas 5). Ärtikellorsattaren har af en rättegång i Skåne förbarmande våd måtte vara honom för evigt tillsluten, om ban i det mål, hvari ban skall sitta som domare, doljer sin öfvertygelse? — Ännu en gäng: tag bort eden, sält en mera tryggande, allmänt användbar garanti i dess ställe, och vi skole erkänna, att korrespondenten gjort verlden och menskligheten en tjenst, som skall komma hans namn att med välsignelser npämnas af den sednaste efterverld. REHN F-rFtz-KF—kKoRBHSEI9-6 0 3) Det är bedrölligt, djupt och bjertskärande bedröfligt, att någonting sadant kunnat inträffa; men icke får ett sådant i högsta måtto straftbart handlingssätt skrifvas hvarken på lagstiltarens eller lagens räkning. 4) Detta var icke allenast rätt, utan ädelt handladt. Vid et försök mäste dock alltsammans i detta fall stadna, emedan lagens ultryckliga bokstaf bjuder, att ingen annan än den ansvarige utgilvaren af en periodisk skrift kan tilltalas för hvad i densamma kan inllysa. betta bor imellertid icke till ämnet, atminslone ej så, att det till någon omständligare granskuing behofver upptagas och kommenteras. 5) Vi tage fasta på detta vår korrespondents räsonnemang, för att något längre ned till detdamma äterkomma. 6) Det liter sig icke en gång göra NU; tusentals exempel kunde åberopas till stöd för denna vär sats. Man behölver för olrigt blott läsa de dagligen utkommande tidningarne för att blilva sorvissad derom. Hvilken jury i våra dagar skulle väl vilja fälla en ansvarig utgilvare för uttryck, sådana, som de af korrespondenren här ofvan citerade ? 7) Vi tro motsatsen. De skäl. på hvilk vi grunda denna vär tro, bafve vi i den artikel, på på hvilken vår korrespondent nu replikerar, tillräckligt utvecklat. 8) Efter hvilken måttstock skall den daklninge, desse utlotiade jurymän njuta, och den esjelsständighete, de ega, kunna bestämmas?— aNktnisauge och äda kta de äro ord, hvilkas begreppssser kan utvidgas eller inskränkas allt ester individernas olika subjektiva åsigter, och hvad uttrycket asjelsss tåndig hete vidkommer, så är det visst icke lättare att veta om en person innehar denna prisvärda egenskap, än om ban är väl (allmänt) känd för emedborgerlig dygd. bet vore alliså sjelfva !o t0tningen, som skulle prestera den större eller mindre garantien för jurymännens moralitet, det vill med andraord säga: slumpen skulle afgöra, huruvida man af det nya valsättet hada att förvänta navaAn clärre maralisk trvov