117011 Ut (11—11, 114147 SATA ( VIT d11CT ii vit upphålna, försökt att fortfarande grunda eu allmän näringsförfattning på ett sådant system. Huruvida en verklig nåringslrihet derigenom kommer till stånd, beror af den frikostighet eller sparsamhet, hvarmed den offentliga makten lemnar de sökande tillträde till näringarna. Åro inskränkningarna många, så består hela reformen i ett utbyle af skråtvång emot ett nytt näringstvång; äro de återigen få och obetydliga, så kan det synas vara likgihigt om hvar och en får fritt utöfva en näring till följe af en formlig tillåtelse, eller på grund af en enkel anmälan. Men just derföre att koncessionssystemet, allt efter de styrandes vexlande äsigter, lika lätt kan verka emot som för näringsfribeten är det, såsom en allmän norm användt, förkastligt. Som det icke kan gilvas någon allmänt giltig lag! för meddelandet af tillståndsresolutioner, så blir lagen genom sin egen ofullkomligbet förvandlad till godtycke. Om embetsmyndigheterna obetänksamt gifva vika för redan anställda nåringsidkares klagomål och föreställningar, så tillinteigöres lagens på förhand gifva löfte om ett lika skydd för alla dem, som uppfyllt dess lordringar. Statssörvaltniygen försåttes genom koncessionsvåsendet i motsägelse med sig sjelf och i en vacklande ställning, som högst menligt inverkar på alla af hennes ledning beroende förbällanden. Medborgaren kan med skäl fordra, att hans val af yrke endast må bero af en lag, hvars föreskrifter han i tid kan lära känna och upplylla, men icke af ett godtycke, hvars resultater Fpi förhand omöjligen kunna beräknas. Företrädet måste derföre tillerkännas det system, hvilket, utan alseende på näringsidkarnes redan för handen varande större eller mindre antal, enligt regeln berättigar hvar och en att utöfva ett yrke, då han dertill kanmåler, sig och kan visa att han uppfyllt lagens en gång sor alla bestämda vilkor. Flera undantag och grader måste visserligen alltefter yrkenas olika beskafsenhe! finnas i ett sådant system; men dessa : böra endast grunda sig på den offentliga maktens skyldighet att vaka för allmän säkerhet och icke på osäkra ekonomiska beräkningar om nåringsidkarnes sannolika utkomst. Med en sädan näringsfribet har man i flera länder förenal den inrättningen, att hvarje handiverkare arligen skall uttaga ett patent, hvilket ban kan erhålla for huru många fria yrken som helst, hvarvid patentasgilten tillika utgör hans närings-. skatt. Exemplet torde dock icke förtjena att följas, emedan nåringsidkarne vid ett sådant forfarande lått inledas i frestelsen, att obeiänksamt och oupphörligt ombyta sysselsättning, till stort men för både; dem sjelfva och industrien, och emedan patentafgiften, sasom näringsskatt betraktad, bar det väsendtliga felet, att alla idkare af samma yrke på en ort blilva lika hogt beskattade utan afseende på deras olika inkomster al rörelsen. Bättre är det utan tvifvel att handtverkaren alltid anmäler sig ull utösaing af ett bestämt yrke, eller af några vissa yrken i sorening, och att han sedan för sin närings drift blifver behörigen taxerad. lI Sverige har koncessionssystemet allt hitintills varit rådande, ej mindra för de yrken, som lyda under skrån och som icke utan burskap få utöfvas, än för fabriker och sådana yrken, hvilka i senare tider blitvit sritagna från skråtvånget för att bilda en ofvergång till nåringsfrihet. Man kan icke beller hoppas, att det häfdvunna systemet skall allmänt öfvergifvas ef den nya nåringsstadgan, som nu afvaktas, emedan den allmänna lagen ännu innehåller alitför minga hioder emot insorandet af en verklig nåringssrinet; men i afseende på sådava fabriker och manufakturer, hvilkas fria bedrisvande ej kan medsora allmån väda, är det dock möjligt att beträda en annan bana. Åfven för skrahandtverkens kan ett al de största hindren undanrödjas, om de äldre nåringsidkarnes rätt att göra loreställningar och att anföra besvär i anledning al nya burskapsansokningar förfaller, så snart skråembetena upphöra, hvarefter en2 Å — B3 D