Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1846, sida 1

RR ss ssss pess )em A sfffffffff. RALs m 88. bör behjerta deras belagenbet, som befinna sig utom skråna, ty ju mera tillträdet till skråyrket na försväras, desto allmånnare måste mångden antingen kasta sig in i de sria sysselsätiningarna, så väl de högre som de lägte, eller också se sig dömde till fullkomlig nåringsloshet, och ett ärbetsförbud emot flertalet af medborgarne till förmån för ett mindre antal verkar salunda sordersligt på hela samhallet. Men om wan också vill lemna denna bufvudsakliga omständighet ur sigte, är det då sä säkert, ott det ofvannämnda påstäendet är grundadt, hvad handtverksmåstare beträflar, eller att dessa lefva tupgaare under skrävåsendets, än under nåringssrihetens skydd? VI tro det icke; ty sjelfva denna beprisade tryggbet förminskar de flestas verksamhet och omianka; det högre priset, som är en följd af monopoliet, minskar alsäftningen och söljaktligen åfven produktionen, och industriens sullkomnande, som lika mycket skulle vara idkarens som allmänheens fördel, röner hinder i stället för uppmuntran. De medel, bvarigenom skråna söka uteslänga för manga medtaflare, äro dessutom numera alltför otillräckliga ; de hunna vål skada dem, som söka inträde i samfundet, men icke gagna dem, som förut blilvit upptagna deri. Sedan de slutna skråna, hvilka voro de enda, som under alla omständigheter hunde betrygga medlemmarnes vinst, blifvit asskafsade, såsom innefattande en alltför uppenbar kränkning af allmänhetens rätt, har man nemligen tagiv sin tillslygt till ett försök att bringa producenternas antal i jemnvigt med konsumenternas på hvarje ort. Men lagen bar ej kunnat medgisfva skrämåstarne sjellve rättigheten att vägra de sokande mästerskap på den grund endast, att måstarnes antal redan vore tillräckligt stort, utan de kunna endast medelbart söka vinna sin assigt genom att uppehålla de sökande med hvarjehanda svärigheter och genom att vända sig till embetsmyndigheterna med begäran om skydd mot ett besaradt inträng. Som myndigheterna åter på olika. orter eller i olika instantier algöra dylika mål elter skiljaktiga åsiater, så uppkommer lätteligen ett storre missforhallande i mästarnes antal orterna emellan, än den fria konkurrensen skulle förorsaka. Det är också omöjligt för embetsmännen, att med någon säkerhet hedoma det rätta antalet af idkare i alla de fall, då ats sättningen af dessas tillverkningar icke är ins skränkt till boningsorten och det närmaste granskapet. Äfven om måstarnes lillborliga antal I nägra yrken skulle kunna uwtrönas sor en tid; så kan deras framtida bergning dock icke tuyggas emot sadana oundviheliga sorändringar i produktionssättet och kounsumtionen, bvarmedelst ett handtverk såsom sådant helt och hallet bringas till undergång, men i dylika fall kan nåringsfriheten mildra sorlagenheten genom de nya bergs ningsutvågar, hon alltid håller i beredskap: Wortsittning följer.) — —