Om Näringssfräihetens grundsatser och deras tillämpning i Sverige.) Sedan vi så länge sysselsatt oss med det inbördes förhållandet mellan stad och land, mäste vi mindre utförligt behandla nägra andra frågor, som förnvämligast angå näringsfriheten inom ståderna. Huruvida de gamla skråna böra bibehallas eller afskassas, derom äro åsigterna ännu delade, mycket derföre, att man ej behörigen skiljer emellan de särskilda beståndsdelarne i denna fråga. Skraiarättningarne hafva länge på elt beundransvårdt sätt uppfyllt de vigtiga äligganden, for hvilka de ursprungligen bildade sig såsom fria, men af tidens behof framkallade föreningar. Den framgäng, hvarmed dessa samsund under medeltiden verkaue för industriens ulosning, organisation och förkofran, beredde derpå, att de då dels bade en politisk betydelse, som skyddade det fredliga arbetet mot yttre väld och förtryek, dels en religiös karakter, som inom samfundet upprätthöll ordning och sedlighet samt hos medlemmarne alstrade endrägt, välvilja och hjelpsamhet. bet nårings-monopolium, hvilket skrana, dels egenmäktigt, dels genom regentens ynnest sorvärsvade, var ursprungligen icke någon väsendtlig egenskap hos dessa korporationer; men nu mera är shråtvanget för dem så väsendiligt, att de belt och hället skulle förändra sin natur och äterigen blifva fria föreningar, om de utan detsamma bibeholle sig. Så länge industrien ännu var föga utbildad och blott få personer bade vilja och förmåga att deltaga i handtverksproduktionen, emedan andra näringar gåfvo mängden tillräcklig sysselsättning, voro olägenheterna af ett skrämonopolium föga kånbara; men förhållandet har fullkomligt förändrats genom den nyare industriens förvånande framsteg. Denna bebofver, såsom lullmyndig, ej längre binda sig vid skrånas föreskrifter, och hon behöfver ej beller deras beskydd tinder ett lagbundet samhällsskick. Hvad som en gång varit det verksammaste befordringsmedlet för industrien bar under andra förbällanden förvandlat sig till ett hämmande tvång. bå industrien numera är underkastad beständiga vexlingar, buru kan man då fordra, att lagstiftningen för densamma skall vara oföränderlig? Likväl påstår man, alt skrämonopoliet ännu är nyttigt och välgörande, emedan det bereder handtverksmästaren en säkrare utkomst och arbetsförtjenst, än den skulle kunna påråäkna under en fri säslan. Den anmärkningen är redan gjord, att frågan icke ensamt fär betraktas ur denna synpunkt, utan att lagen äfven ?) Forts. fr. N:a 266.