Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1846, sida 2

någorlunda säkert, men den nödvändiga ansträn ningen dertill öfversteg mensklig förmåga och kun i hvarje fall icke vara längre; muskler och sen maste gifva efter och sedan .... Barmhertige himmel! — krisen kom allt närmar och närmare — då plötsligt bördes ett besynnerlig tjut af ett djur i inre rummet. Tigern svarade det me ett likadant, och likasom erinrade han sig ett för hatligt föremål, lill det minsta lika skadligt för h nom som jag sjelf — sprang han hastigt från buren och gjorde ett steg tillbaka. Men han stannade och vände sig åter mot buren, och skulle otvifvelaktigt återvändi till densamma, om icke samma tjut låtit höra sig ännu en gäng. Tigern svarade derpå likasom förut med ett utmanande brummande och sprang genom dörren in i rummet bredvid, derifrån sedan skri och tjut af djuriskt raseri förkunnade en strid på lif eller död. Detta larm gjorde ändtligen väktrarne uppmärksamma; de störtade in, på samma gång jag störsade ut ur buren, och under det de bragte tigern i säkerhet, gjorde jag delsamma med mig sjelf, i det jag sprang till mitt hem, med en skyndsamhet, hvaraf jag hvarken förr eller sednare varit mäklig. Men aldrig förr eller sednare hade tiden förgatt så långsamt för mig som i denna belägenhet, från hvilken jag så lyckligt flydde; ty då jag såg på milt ur, hade det århundrade jag tillbragi i tigerns bur, varat jemut sextio miimter. Och så slutade den längsta timman i min lesnad. — i C. P.