Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1846, sida 2

A —A c — skärande skri. Men andedråägten fängslades i mitt bröst, der mitt hjerta darrade at och an såsom en skygg fogel. Min strupe var förtorkad, tungan stelnad, munnen sluten, ogonen blickade ut såsom genom ett rödaktigt moln, under det ett doft brusande i mitt hufvud döfvade hvarje tanka, förtog hvarje sans. Sådan var min belägenhet, så myeket jag kan påminna mig. Emellertid hade tigern hunnit till dörren och lagt sig framför den, likasom en katt; med ryggen böjd inåt och hufvudet mellan framfötterna, kröp han längs efter golfvet, stelt fästande sina ögon på mig; tum för tum nalkades han mig under det han piskade sina sidor med svansen, likasom för att sporra sig framåt. Snart upphörde likväl denna rorelse, han höjde svansen och lät den krampaktigt darra, lik en retad kopparorm. Här var ingen tid att förlora. En högre ingifvelse kom mig att tänka på den tomma buren och att blixtsnabbt få det infallet, att samma jerggaller, som förut hållit menniskoätaren inne, också kunde hålla honom ute. Ögonblicket derpå var jag inne i buren, hade tillslutit dörren och tillreglat den. Lurad genom den plötsliga snabbheten i denna så oväntade rörelse, uppsprang tigern från sin liggande ställning, slog med svansen häftigt åt båda sidor och gaf sin förargelse luft i ett doft brummande, som lät likt en aflägsen åska. Likväl besinnade han sig icke långe i hvad han skulle göra. Till min outsägliga fasa såg jag honom nalkas buren, resa sig upp på bakbenen och trycka silt gräsliga hufvud mot jerngalret, slungande vreda blickar ur sina röda ögon, som glimmade och gnistrade, lika glödande eldkol. Nu fick jag erfara, hutu tiden tyckes fly olika i olika lägen; huru det dyrbara ämne, hvaraf lifvet bildas, likt det finaste guld kan utlänjas till obegriplig längd; huru man genomlefver i drömmar en menniskoålder mellan hvarje pulsslag. Under tiden bibehöll tigern sin ställning framför buren, utan att göra något försök att nå mig. Han behöfde icke frukta, att jag skulle komma ut och uppäta honom, och hvad hans aptit efter mig beuaslade, så tycktes han icke ha va, någon brådska alt ännu en gang spisa frukost, då han nyss förut frukosterat kalfkott; i alla fall visste han, att han kunde hafva mig till reserv. Så fortfor tigern med odräglig ihärdighet att stirra på mig, under det jag hade sammankrupit i den innersta vrån i buren och endast väntade hvad han ville göra. Ett par gånger försökte jag att ropa på hjelp, men så fort jag kunnat frampressa något ljud, började tigern, antingen af sympathi eller för att öfverrösta mig, ett sådant brummande, och upprepade det så ofta, att jag snart öfvertygades om sruktlösheten af detta försök, samt öfverlemnade mig stillatigande åt milt öde. Krisen nalkades. Ehuru det vilda djuret icke hade någon hunger efter föda, hungrade det dock efter hämnd och för att genom förskräckelse plåga mig, försökte det, att, likasom en katt, leka med Sitt offer. Tigern ställde sig rakt midtemot mig, uppspärrade gapet, visade mig tänderna och smackade med tungan, men snart tycktes han ledsna vid detta tidsfördrit. Svansen återtog sin liflighet och svängdes i luften lill höger och venster; slutligen sänktes den, och i samma ögonblick sträckte tigern in en af sina sramtassar genom gallret och högg efter mig. Ehuru han icke nådde mig, kommo dock hans klor så nära mina knän, att en förändring af mill läge blef oundgängligt nödvändig. Buren var för låg att kunna stå rak uti, och derfore måste jag lägga mig ned på sidan, med ryggen emot burens vägg, tryckande mig så nära som möjligt till bräderna. Lyckligtvis var min rock tillknäppt upp till halsen, ty hade hans klor huggit i någon del deraf, hade jag varit förlorad. Då han såg, att han icke kunde nå mig, skakade han burens galler, det ena efter det andra; men de voro för starka och väl hopfogade, att de skulle böjts eller afbrutits deraf. Likväl kände jag mig icke på minsta vis säker. Det låg en så djefvulsk illistighet i djurets sörsarande, alt jag icke skulle förundrat mig, om han frånskjutit rigeln tll sitt förra sängelse och spatserat in till mig. Ä och ännu syntes ingen väktare eller uppsyningsman. Då tigern insåg fruktlösheten i sina försok, blef han allt mera ursinnig och började brumma och tjula, samt oupphörligt skaka gallret eller hugga efter mig med sina tassar. Synbarligen var nu hans måltidstimma kommen, och med densamma aptiten efter mig, hvilket man kunde se af hans ansträngningar att kunna falta tag i mig och af havs öppnande af gapet och smackningar med tungan, Ä Den verkan, denna spisning på förhand utöfvade på mina nerver, var obeskrisllgt ryslig. Min fantasi lät mig verkligen känna i mill kolt och mina ben hvarje bett, som tigern förespeglade mig och de plågor, som åtloljde dem. — Rysligt! rysligt! Att jag icke blef sanslös, kom sig endast af alt jag icke vågade det. All vaksamhet var nödvändig att skydda mig för de hotande huggen, som ofta följde hastigt på hvarandra, liksom trodde han sig kunna öfverraska mig. Vida sannolikare var det, alt min hjerna blefve förvirrad af denna öfverretning, och att jag sjelf störtade mig, vansinnig, i det uppspärrade gapet. a Ä Regel, galler och förstånd höllo dock ut. Men om ar 2 2 Arna lLo:tl då föuoiola