Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1846, sida 2

—— SSR dådssång. Denna sorgliga sång, som sjöngs af 6000 f menniskor, gjorde detta ångstens ögonblick verkigen hemskt. Matadoren var blek som en bildstol, han rigtade värjspetsen mot djurets bogar, berecd alt träffa den å vusla-pies, det vill säga, genom att kasta sig öfver den, gjorde ett steg framåt oc sprang nu plötsligt in på tjuren, för att bibringa den stöten; men hvad man hade befarat, inträffade, hans arm mlet rispad. värjan slant af på buden och matadoren föll afväpnad emellan tjurens hört Full af raseri reste tjuren sitt hufvud, Chiclaneroen flög upp i lusten såsom en boll, hvilken kastas i vädret med en sälltra, och föll ned på ryggen, med ansigtet i vädret och utan minsta tecken till lif. De 12000 åskdarne reste sig alla på en gång: han är död! han är död! ropade de. Chuloerne ilade fram och drefvo tjuren från honom. Men Chiclaneroen var icke död; han reste sig upp under massans jubelrop. Hans första rörelse var att undersöka sitt sår: hornet nade lyckligtvis glidit af på sammetet, hvaraf hans drägt bestod, och huden hade blott fått några skråmor. Hau tog strax upp sin värja, pröfvade spetsen på sin pekfinger och ilade till tjuren. Kampen varade icke länge. Mannen var gul af vrede, och ännu mera rasande än tjuren. Med en beundransvåäd djerfhet ställde han sig framför den. 1 detta ogonblick tyckte jag, att menniskoslägtets ära stode på spel, om icke Chiclaneroen segrade, och mitt hjerta slog af enthusiasm för denne härliga, tappra, unga man. Tiuren utstötte ett långt bölande, i det samme den igenkände sin fiende, och sprang rasande fram. I en orörlig ställning, med tillbakaböjdt bröst, och hvilande på högra benet, som var bepansradt med jernskenan, tog matadoren emot törnen utan att rubbas, och tjuren neddignade på sina knän, i det blodet frusade ut ur bans näsborrar. Af den långa värjan stack blott det lilla blodiga fästet fram ur buden. Ingen kan göra sig ett begrepp om den dånane — — — ——