Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1846, sida 2

vil. Jag är en lampa, en ringa, som svagt ses flämta i natten; dagens stigande sol, hulda Zuleima, är du: Fritt må lampans flamtande skimmer förblehna och slockna; huft är dess stundande slut: dör ju i glansen af dig. VIII. Rundt om min själ, som en här utaf svartglänsande Mohrer, lågo bekymren på vakt, traktande efter dess fall. Kom så en strålande engel ur skyn och förjagade alla: engeln, du känner det grannt, hulda Fatima, var du. IX. Jorden, hvars barm med odlarens bill man ristar och sårar, lemnar den sårande dock gyllene grödor till lön; stenar slungas mot trädets topp, och till slungaren fälla träffade grenarne ned mogen och läskande frukt; musslorna krossas mot hlippans häll, och åt krossaren ge de sina hjertan åndock, perlornas härliga skatt. Vill, o menniska, du väl sämre vara, an jorden, trädet och musslorna? Såg: är du ej bättre, än de? X. Verlden omkring från pol till pol jag vandrade fruktlöst, hörde de vises tal, låste i sljernornas skrift. Ständigt ett tomrum dock i min sjal, den trängtande, fann jag; fyllas kunde det ej aningens gapande djup. Du, min Zuleima, min dyrkade, slog en brygga deröfver — ack du minnes det väl .. glödande kyssarnes bro. E—RnN. 3 TR RAA VAAN ITNE