Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1846, sida 1

zzzzii: F— ——5—————————5— amin hemresa: och så förflöt den ena dagen elaler den andra. Det var sommar — och den oskönaste sommar; jag på jorden öfverlefvat. oltaliens natur blommade så rikt omkring mig. aDen klyseiska boningen jag ägde på det herrliaga Villa Malta, med bela Rom till utsigt och amed nåktergalarne till sällskap; i de magiska amänskensnätterna; mitt sorhållande till Byström; ehvilken jag lärt värdera som vän, lika mycket asom jag skaltar honom säsom konstnär; ulitt apoötiska lif under denna gyllene tid kommo amig att drömma om min närvarande lycka säasom evig, glömma, att den mäste ta slut tillieka med de medel, som försäkrade dess beaständ. bå jag slutligen, lik Rinaldo, vaknade aupp från denna sköna dröm, vid laliens; den etjusande Armidas bröst, fann jag med sörväaning, att jag dröjt för länge på lycksalighetens dö. Jag begynte ofverräkna mina tillgangar, ahvilka naturligtvis blefvo mindre och mindre — goch ju längre jag räknade, ju mindre lsick jag aqvar alt räkna. Hoppet, som alltid leker sor awtens inbillning, och, liksom mycket annat askont, stundom bedrager, hviskade likvål så osata för mig, under mina handri:gar i lagerskoogarne, länga poötiska försäkringar om mojligaheten att kunna tillbringa ännu en vinter i itaalien och sedan komma med vären hem till Sveerige igen. Uoppet hviskade ungelär så här: dom du ännu drojer, så kan du genom de dikater, du här srambringar och osversånder till asåderaeslandet, bereda dig en mojlighet att be: astrida kostnaden för din hemresa. Du är au ken gäng i Italien: troligen kommer du här alådrig mer: Se — huru skönt här är att vara! Blott ännu en månad eller två: — det är allatid tid nog att tänka på afskedet. Den blida askickelse, som ledsagade dig hit, skall äfaven lyckligt leda dig tillbaka. Iag lyssenade till denna stämma, lika ostadig och bedräglig, men också lika så ljuf som veslondigden: jag trodde nästan derpå — och äderi bar jag visserligen mycket felat. Genom sparsamhet bragte jag mig likväl längre, än nå; gon skulle tro. Under tiden var jag sysselsatt med mind arbeten på bibliothekena i Rom och med mina poötiska minnen af mitt vistande under soderns himmel. Omkring jultiden afsände jag till H: K. II. kronpriusen på Stock: ; holm, under adress till Hugo Hamilton, forsta Åsängen af en skämtsam dikt, kallad Resan till Neni, jemte ett brel på prosa om konstev i Rom, måhånda för längt. Aldrig bar jag bört lom detta bref framkommit eller ej. Aldrig ett vord bar jag erbållit från Sverige på sju mänaäders tid. Jag Fet icke om jag anses sasom en forkastad son, den soslterlandet ej mera vill ; känna för sin; eller om alla mina bref förgås på den länga resan mellan Nord och Söder. Nos af — jag bröt kanske derigenom mot min pligt, att jag i slulet af milt underdåniga bref yiramställde i några få rader den mörka utsigt, som botade mig för hemresan. II. K. Hogbet har redan gjort så mycket för mig, att jag natwurligtvis borde vara slacksam — blow ej begåra mer. Jag yttrade ej heller en bön derom. Jag tillbragte ännu en vinter i Rom; rik på allt, hvad som interesserat en ung sånggudinnvornas och konstens dyrkare. bistroms resa till fosterlandet nalkades. Vänskapsfullt erbjöd Åbon mig att göra sig sållskap. Jag aniog det, oen vi följdes till Venediz; ; men skiljles der, under det jag alltid hyste det hopp at känna vupphinna honom från Wien igen, och sedan vidare solja honom till Sverige. Mitt öde tillät Pdet icke. En rheumatisk smärta i bröstet holl mig i Venedig under en läkares hand, och knappast återställd hegaf jag mig med de tinva tillgångar, som ännu återstodo, i diligencen hit till Wien, sedan jag förut i ett bref till Nugo llamilton bedt honom underdånigt framställa insor H. K. fli. Kron-Prinsen min dra mn. ( 1 — stör an FR