Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1846, sida 1

Ett ordenstanpädtel-) hurstarne äro folkens herdar, såsom redan llomerus yttrat, och folken äro dersore naturligtvis — furslarnes får. och herdarne älska sörbalt sina får ocn fora dem vid ett brokigt ledband af siden, på det att de ej må komma bort, och sären hafva deremot sin lust åt det artiga, i alla regnbagens färger skiftande handet och märka icke, att denva prydnad tillika är deras boja; de märka det icke, emedan de äro sär. Det är underbart, med huru litet en god lurste kan göra sina menlösa undersätare lyckliga, med en knappast tums-läng, färgad bandstump, hvilken, lik en utsprickande blomsterknopp, nyfiket ur sill knapphål tittar ut i verlden och ropar till de förbigående och till skyltvakterna: Ser ni mig icke! — Den, som först kom på den ideen, att affärda menniskornas gnagande årelystnad med en bandstump utan värde, var icke allenast en stor statsekonom, utan äfven en ännu större menniskokännare, som kastat en skadeglad, djup Mefistoseles-blick in i menniskosjålens mörkaste vinklar. — Om ordnar blott finnas i verlden för att gilva enerverade kammarjunkare en er) Efter Walesrode.