vel dill id 01d 114904; 90 11d119 11I0UI DJUR: IVA honom, når han ännu gick i kolt. Sälunda kom jag till ponlska rikets hufvudstad, Warschau. TREDJE KAPITLET. Ea dag vankade jag omkring på gatorna. hungrig som en Ryss och utmärglad som en Pohlack och lät mitt positiv spela en rysk nationalmelodi. Storfurst Constantin red i detsamma förbi och visade mig den nåden att med egna höga öron ashöra min musik och berömma densamma. Han yttrade, att alla Poblens konster och vetenskaper måste först blifva ryska, innan sjelfva landet blelve det, uppmuntrade mig. att dagligen musicera på samma sått och anvisade mig — en kopeks underhåll af allmänna medlen. Men, ack, huru längt kunde jag väl komma dermed? Hungern piuade mig och jag såg mig, för att icke svälta ibjäl, stundom nödsakad att spela pohlska melodier; ty vid sådana tillfällen kunde jag alltid vara forvissad om att få en hel bop smamynt i min mössa. I ett sådant ögonblick öfverraskades jag en gång af storsursten, i egen hög person, och man kan lätteligen föreställa sig hans gränslösa sorbittring, för att ej säga raseri. Ögonblickligen gaf ban befallning att gilva mig 50 slag af knulpiskan. Trettio slag! länken J måhända, mina herrar, nå det var väl ingenting just så förskräckligt! Men jag vill bedja Gud bevara eder ifrån att någonsin få blott tre slag af detta gräsliga tortyrinstrument, hvilket sliter hud och kött från benen som en lejonram. För att rått kunna bedöma de smårtor, det förorsakar, måste man, som jag och så mänga andra olyckliga, sjelf hafva pröfvat dess verkningar. Mitt bröst lider ännu af de förfärliga plagor, jag under den omenskliga behandlingen måste uthärda. Då jag bade sått min beskärda del, tog jag mitt positiv på den hudslängda ryggen och vacklade bort. Icke elt skri, icke ett enda ord om förbarmande hade kommit öfver mina läppar; men hade mina känslor kunnat uttryckas i ord, och hade dessa kunnat mörda, så hade sannerligen verlden inom kort haft en tyrann mindre. Under det att jag sålunda vankade gatan framåt, märkte jag att folk af alla klasser började att oroligt löpa af och an. Här och der bildade sig grupper, som ifrigt och tyst samtalade med hvarandra och sedan spridde sig åt flere olika håll. Starka rop, hvars ord jag dock icke kunde urskilja, hördes på afstånd. Nu ilade plötsligt en skara af pohlska militärskolans elever öfver den plats, der jag befann mig. Då föll mig en gudasänd tanke in, hvilken jag genast satte i verkställighet. En pohlsk invalid, en gammal soldat, som tjent under hosciuszkos och Napoleons sanor, hjelpte mig att lyfta positivet ned från min sårade och blödande rygg och inom några få sekunder gaf hela nejden genljud af — Marseillasen. Då jag hörde de toner, hvilka jag framkallade, glömde jag hvem jag var och h va r jag befann mig. Jag sjöng orden till den verldskunniga melodien ..... sjöng dem? Nej jag vråla de fram dem; jag stampade i gatstenarne, jag slog på mitt positiv, jag gestikulerade som en indiansk fakir; och till allt detta spelade jag Marseillaisen, spelade så, att jag trodde mitt instrument skulle gå i stycken. Jag märkte icke, att jag ej mera var ensam med den gamle sönderskjutne invaliden; en tät folkmassa omgaf mig; beväpnade tycktes liksom uppvexa ur jorden .... jag såg det icke — jag blott spelade och sjöng, sjöng med en stämma, som hade kunnat väcka upp de döde. Då jag kom till orden Aux armes cioyens! dånade ett kanonskott, och på det följde tre eller fyra andra dylika; kort derpå hördes handgevärssalsvor, tramp af hästfötter och högljudda rop på Hjelp och Fribet! om hvarandra. När jag kom till strofen: Marchez, marchez qwun sange impure e, såg jag Storfursten med yttersta skyndsamhet ila förbi mig; men nu hade han icke tid att